Stå på benen.

Visst är vinst skönt, men...

Nu är det natten igen, en dag som inte går till historien som en av de bättre. Segt att vakna, segt att gå upp. Hände inte mycket spännande på dagen och OS gick i förlorandets tecken. Och i kraschens.

Stackars Anja. Det är nästan så att man får dåligt samvete när ens första tanke faktiskt var "FAAAAN!! Det var den medaljen. Borde inte den första tanken tillägnats hoppet om att hon faktiskt var OK? Det är inte "nästan så att man borde få dåligt samvete". Det är: Tänk om, Tänk rätt Frank.

Visserligen kan det ha att göra med att man ser att folk ramlar titt som tätt, utan att de faktiskt händer jättemycket. Jag hoppas att det är det som är fallet denna gång. Och inte det att jag hellre ser en medalj, i en, i grund och botten, onödig företeelse om att ta sig ner snabbast möjligt på en snöbeklädd sluttning, före någons välbefinnande.

När någon annan skriver det i ord blir det lättare. Jag kopierar friskt från Aftonbladet.

"Inga medaljer, men vad gör det, en sådan här kväll?
Att Anja reste på sig efter den där kraschen slår ett OS-guld, alla åtta dagar i veckan."

Någon gång skall jag lära mig uttrycka mig.