Fasadfärg...

Tornado Korv, nu med banansmak...
Hahaha, eller?

Efter att ha lugnat mig i mitt Tornadotittande så kollade jag igenom några avsnitt här en dag (läses idag).
Mycket minns jag faktiskt väldigt väl, jag minns curlingen mellan Nya Zeeland, gamla Sverige och en liten del av Polen.
Tornado telefonsvarare sjunger jag på än idag lite då och då..
"Tornado, svarar i telefonen för dig, när du inte själv kan svara i telefon" nynna...

Mycket nostalgi blir det iaf. När galenskaparna och after shave var kompletta. (Om man nu får använda sådana ord för att beskriva att de i grupperna, som inte längre är med, är det för det faktum att de inte längre lever)

Nå.. Tornado Korv, nu med banansmak.
Dessa reklamsnuttar är en liten kritik mot reklam, i ett tillfälle då sverige precis börjat få produkter uppvisade i tv-rutan.
Tornado Korv, nu med banansmak, gissningsvis ett påhitt som skall visa att det går att göra reklam för precis allt. Det roliga (tycker jag) är att det faktiskt inte skulle höjas på så många ögonbryn om det skulle vara en reklam som gick idag.

Det faktum att företag vill göra en produkt som är/ser ut som/smakar som en annan produkt (som redan finns i en orginalform) kanske drog ner skrattsalvor från de tv-tittare som tittade troget varje vecka. Minns inte om jag då tyckte att det var roligt. Men det låter som en sak som en 11-åring kan vrida sig i skratt av.
Men som sagt, de kanske var före sin tid de där.. genier.. pure genius!

Ähh, jävla Chelski.. med bara sekunder kvar alltså.. illa...

"President Moore hälsar på President Backson först, det får han göra om de inte har hälsat på varandra innan"

tyst av mig..

Hmm, nu händer det igen.. Får inte ur mig något. Det händer väl kanske inte så mycket.
Ledig imorgon, ändå funderar jag på att sova. Tillhör inte vanligheten. Imorgon får jag en arbetskamrat mindre med. Trist, men sådant är livet.

Var ute och sprang här en dag, gör vad jag kan så att det inte skall bli med en veckas intervaller. Jaha, vad händer imorgon då. Ledig och så, finns alltid att göra. Men jag gör som vanligt. Learning by doing...

Jag måste göra något som har med boxning att göra. Eftersom jag gärna håller mig på rätt sida lagen så blir det inget av att bråka på stan. Jo, jag Måste!

Vissa saker är för mycket för min hjärna att hantera och just nu fattar jag inte alls hur jag skall lösa det. Kommer jag undan detta så är jag oövervinnerlig (nej, jag tror inte det själv, men det är en sak jag säger för att få mig själv att tro det). Min livsfilosofi är nämligen: Det närmsta du kommer att vara oövervinnerlig eller odödlig är att själv tro att du är. Att få andra att gå på det kan vara ett plus i kanten.
Knappast något man lär barn va? haha...

äh, nu kastar vi in handduken och säger Over and Out madre!

vad man saknar...

För att något skall lämna ett tomrum efter sig så måste något finnas till och ta plats först. Först då saknas något på riktigt.

Det går inte en dag utan att man skänker en tanke, frivilligt eller ofrivilligt, åt något som inte längre är som den en gång varit. Man tänker på roliga saker som frambringat skratt, minnen som bara var trevliga som man håller nära hjärtat. Minnen som alltid utspelar sig i fina miljöer, ibland mycket finare än vad de en gång faktiskt var. En solig och varm strand, ett av stearinljus upplyst rum eller en varm men mörk midsommarkväll. En myggfri midnattssolsupplyst natt, en brasa som brinner och värmer den annars så kalla vinternatten. Hela tiden fasas det dåliga i minnena bort och försvinner tillslut helt. Tills man är helt övertygad om att de perfekta ögonblick som man kommer uppleva i livet kanske redan är upplevda och att det inte går att överträffa de som varit.

När graderna sjunker och kylan inte är nådig så minns man istället bara knarret under skorna och de mysiga gatulamporna som lyser upp den bäcksvarta vintermorgonen. När regnet vräker ner och allt man äger och bär är lika blött som vattnet själv så tänker man istället på hur man bara kunde skratta åt eländet när dagens många mil var avklarade och man fick ett tillfälligt, om än dåligt, skydd.

Saknar hela tiden saker, vissa saker bara lite glorifierade, andra saker mycket mer än så. Men även jobbiga saker kan vara skönt att minnas, och framförallt veta att det är något som man klarade av eller hanterade. Kanske är det även dessa minnen som får en att vilja uppleva de glada saker igen, ett ständigt sökande för att få göra just det. Nostalgiker utan dess like.

Jag har svårt att sakna det jag aldrig har haft, däremot tänker jag ofta på vad som skulle hänt eller hur det skulle vara idag om något som inte finns i livet idag bara skulle ha en naturlig plats. Hur skulle livet se ut om jag inte var äldsta barnet? Hur skulle jag vara då? Var i livet skulle jag vara och hur skulle resan dit se ut?

Sådana tankar är ogreppbara och ibland lite svåra att hålla styr på. För hela den värld man vet kan vändas uppochner vid sådant resonemang.
Vad man däremot saknar är saker som lämnat ovan nämnda tomrum, det som tagit plats och som inte längre finns kvar. På ett lite underligt sätt så är det lite av en tvärtomkänsla som utspelar sig. Det liv man levt och den värld man kan blir istället en värld som aldrig kommer bli sig riktigt lik.
Farfar kommer aldrig mer att läsa NSD vid sitt köksbord när jag hälsar på, Per kommer aldrig sitta i fönstret och lägga sin patiens med pipan i högsta hugg, Anna-Lena kommer inte att hitta på några nya sånger som jag lär mig på två minuter och Balthazar kommer aldrig hoppa och lägga sig sked när jag lägger mig i soffan.

Vissa minnen kan göra lite ont att tänka på och saknaden man känner kan göra en ledsen. Men jag är ALLTID glad att jag har dessa minnen. Dessa minnen behöver ingen vacker miljö, de är så vackra i sig själva...

...

back?

Rikare, fattigare eller tillbaka till ursprunget? Hmm, lite irriterad faktiskt. Hittade en papperslapp som låg och skräpade i min ficka idag. Tog upp för att kolla vad det var för något och det visade sig faktiskt att det var en 500-lapp... som jag inte saknade. underligt. Den fick byta ficka från jackfickan till jeansens bakficka.


min måhända?

Nästa gång jag kollar så finns den inte mera. Bara puts väck. Det första jag tänkte var att jag eventuellt köpt något. Men icke. Ingen gång på dagen hade jag heller tagit fram den. Den enda gång jag faktiskt sett den var när jag nu hittade den... rätt irriterande faktiskt. Men jag kan inte undvika att vända på det och tänka såhär: Hade jag någonsin en 500ing extra? Har jag verkligen förlorat den eller var den bara till låns?
Jag hoppas att den glädjer någon annan nu, för på samma sätt som pengen mest troligt bytt ägare (förhoppningsvis till någon som HITTADE den) så har även en uns glatt humör gått i samma riktning.

Iofs så skulle jag inte bli överdrivet överaskad om den ligger här och skräpar. Tacka vet jag kort!

Nåväl... Wade in the water...

I've heard that Sarah said to Maria

Så ja, iförd bara ljusblå handduk och något trött i kroppen sitter jag här igen. Solen i ryggen och queen ur högtalarna. Rätt skönt med andra ord. Men jag borde nästan gå ut och gå eller något!

Nåväl, efter att ha sprungit (typ en 40 minuter) upp och ner för ramberget, upp för branta backar, ner för trappor i otakt, längs raksträckor, brevid en buss som jag alltid hann ikapp såfort den stannade på en hållplats, och sedan sista biten i plågsamt tempo innan jag kom hem... Skönt att komma hem, men det finns alltid en del av mig som tänker "fan, jag skulle kunna springa ett par varv till runt huset". Gissar att det är en sorts prestationsångest som visar sig lite lätt.

Skönt var iaf att det kändes lite i benen idag, efter lååånga branta backar där det knappt gick frammåt så brände det som aldrig för. Men eftersom jag har jobbat stående på golv i 5 år så brukar det ta extremt lång tid innan benen ens är ansträngda! Men nu tror jag nog att de iaf blev lite ansträngda.


Det brann vid StigCenter här en dag...

Hur som helst, skönt att vara ledig idag. Började dagen med att få ett telefonsamtal från jobbet, alltid ett bra sätt att vakna på. När jag väl var vaken så tänkte jag att jag allt skulle hinna till stan vid halv 12 som jag sagt. Salami-briemacka med lyxkaffe med Kickster. Snabb runda på stan utan att igentligen kolla på något. Sedan hem och springa... Innebandy idag! Undra om jag kommer bli vältränad av detta? Armhävningar nu.. Tuffa och starka hälsningar...

i väntan på nästa OS!

Så, Tornardo - en tittarstorm! Shit va bra och fan vad länge sedan! Ont i magen och röd i ögonen. Av skratt, blir det bättre? Enligt Wikipedia så visades de 1993, roligt är att man minns det mesta av det, till och med repliker. Superkul! Hela 10 avsnitt!

Nu funderar jag på om jag skall springa lite, fixar musik tills dess bara. Kan ju inte springa annars. Skall nog handla liten bärbar musiksak, men det får bli en annan dag. Ingen köplust hittade jag idag.



"Kasper Sopa från Österike kommer nu. En försiktig lyftare, klent byggd och mentalt ofullständig. Hans största styrka är att han alltid kommer i tid till tävlingarna. Men han äter dåligt och känner ofta oror, det ser man också på honom!"

haha, vem kommer på en sådan mening. Claes Eriksson for President!

Ut och springa springa... bara musiken kvar... mer senare.. Maia!

kontakt i grus...

Hmm, det verkar som om bilderna som jag lägger in visst visas på bloggen, även om de bara ser ut som massor av text när jag skriver här... nåja.

Jaha, skall man författa? Vad skall man författa och hur skall man författa det? Jag vet faktiskt inte. I och med att jag varit övertygad om att bilder inte gick att lägga upp så har jag varit lite negativ till att blogga. Men nu när det funkar så kommer det nog visa sig att det faktiskt inte alls var det som var problemet, utan det faktum att jag inte har en aning om att jag skall skriva.

Oavsett har det varit en seeg dag idag, ont i håret och trött. Men jag får väl till viss del skylla mig själv antar jag. Men men, vad har hänt sedan sist då? Och när var sist? ähh...

Torsdags tror jag att det var, en ledig dag och slog följe med Kusiner och Daniel till torslanda för lite GoKart. Superkul, även det en sådan grej som jag inte gjort på år och dar... senast var faktiskt juli 1992 i spanien. Sjukt att jag är så gammal.. Hur det gick? Tja, jag kan stolt säga att jag var överlägset sämst och faktiskt inte ens speciellt nere över det. Jag kan tänka mig att det har att göra med att jag inte har någon vinnarskalle när det kommer till saker med motorer. Samtidigt saknar jag helt intresse för det. Varför kan man ju undra, min gissning är att det är en självbevarelsedrift som hindrar mig från att bli vansinnig över något som jag inte bryr mig om igentligen... den borde slå in oftare! haha...



Nåväl, Några impulsköp och öl på stan så slutade dagen på ett bra sätt!
Paul Smith och Darron låg i påsarna och vädret var sådära fint som det bara kan vara en dag som föregåtts av ett halvår utan sol..! Tänka sig, när jag var ledig! Slängde av mig jackan och gick i tröja! Superfint. Nu var det väl kanske så att jag nog drog på mig en förkylning eller något sådant, vaknade dagen efter och va lite täpt i näsan.

Bara för att jag var det så ringde Jimmie och påpekade att vi bestämmt oss för att springa.. Sagt och gjort! Tur och retur till ramberget! Tänk vad jobbigt det kan vara att springa i trappor! Kroppen känns bra, problemet är bara att lungorna inte alls vill vara så bra som jag vill att det skall vara. Men löpning är ju, till skillnad från Gokart, något som man kan göra tills man stupar. Jag tror att jag är bra på sådant!

Ähh, mer en annan dag... Game, Set & Match!

Why...

Jag visste inte ens vad jag skulle skriva.. men har väl tusen saker som jag skulle KUNNA skriva.. Men om man inte känner för det då? Och om det inte går att få upp bilder.. då är det ju katastrof! Försöker jag igen vet jag ju att jag kommer bli arg. Det skall jag nog undvika om jag skall få sova! Det måste jag nämnligen göra, för få timmar på för många dagar! Så, med förhoppning, sov gott!