Dagar som går.

Jag satte mig på platsen som jag trodde var reserverad för mig.

Men det finns en risk att jag överdriver min egen ålder, precis var jag än kollar så ser jag folk som är äldre än mig, som har fler upplevda dagar, veckor, år och decennium än mig. Folk som får en att verka bra mycket yngre. Men den platsen, den valde jag trots allt ändå.

Mitt självförtroende gjorde dock ett sista försök att peppa mig och tvingade mig att ta en bild på mig själv. Mest för att se hur lik jag var den där blå klisterlappen som uppmanade min hjärna att sätta mig just där.

Förrutom den blå halsduken fann jag faktiskt inget alls som liknade. Jag får helt enkelt skaffa käpp. Finns de i Diesels kollektion?

När jag vaknade i morse så såg jag hur fint solen sken på den vita snön och jag lovad mig att tappert gå ut och gå innan solen gav upp på Göteborg idag. När sekundrarna gick och blev minuter, som sedan utveckades till timmar så började jag inse att solen inte skulle vänta på mig. Idag kände jag att jag behövde solen mer än solen behövde mig, så jag gav mig inte in i någon dare mot vår närmsta stjärna.

En vacker, ack så vacker dag att spatsera.

Var det roligt att vara ute och gå? Tja, nja. Jag gillar fint väder, jag gillar snö, jag kan gilla att gå, jag gillar att hitta nya platser och utsikter. Men jag gillar inte att gå, eller att promenera själv. Jag kanske är för social för det? Jag vet inte, rastlös kanske? Måste jag bolla intryck med någon för att de skall bli bra intryck? Jag känner migsjälv sjukt bra i vissa lägen, i andra är jag som en främmande tvilling.

Men visst är det vackert med snö på marken och sol som skiner? Det får en att tänka tillbaka på Kiruna och det vackra med vintern. Tänk om allt det vita hade kommit ner i form av regn, no thanks.

Då min förkylning hindrar mig från att gå på äventyr på riktigt så fick jag enkelt och lugnt spatsera omkring på upptrampade stigar.

Och dricka te!

Tedrickande är min nyfunna hobby!