Så var det, och är.

Gult skall det vara.

När jag fick chansen att springa Göteborgsvarvet så kunde jag inte stoppa mig själv. Jag visste visserligen att jag skulle ångra mig när jag stod vid starten om jag inte sprang, men när det dyker upp en chans som denna så vet jag att ingen bortförklaring i världen hade hjälpt på mig i efterhand om jag inte sprungit. Det är som inget man pratar bort. Vem vill som inte tvinga kropp-aset runt den där jävla banan och lyckligt stappla i mål?

Jag gillart.

När jag springer, eller tar ut mig i största allmänhet så tänker jag inte så mycket. Det enda som rör sig i min hjärna då är att klara nästa grej, och nästa, och nästa, o.s.v. Visserligen lurar hjärnan mig en hel del. Passerar jag km4-skylten så är det samma sak som att "snart vara vid km5". Så när jag är vid Km5 så är jag bara där hjärnan var för en kilometer sedan. När jag passerade andra bron så säger hjärnan att det bara är transportsträcka till mål nu. Det är en ren lögn. Min hjärna ljuger för mig.

Men jag måste erkänna att det är bra mycket skönare att ha det problemet än att tänka som jag gör annars. När huvudet känner sig som en sådan där "lottodragnings-maskin" där alla bollarna symboliserar tankar. De bara snurrar runt, runt för att göra det så slumpartat som möjligt. Bollarna kan man se, men ändå inte har någon aning om vilken som kommer härnäst. Inte för att det spelar roll om man vet vilken som kommer härnäst. Man har ändå tappat bort sin lottokupong. Typiskt.

Man kan bli snurrig för mindre.

Min gitarr låter inte lika illa när jag spelar på den längre, strängarna börjar lyda mig och det blir roligare och roligare. Det är bara att ge sig fan på det. Eller så skiter man i det. Det är som en berg- och dalbana.

För att återkoppla till Göteborgsvarvet en sista gång för idag och kanske en sista gång för iår så skall jag nämna att det som gör pricken över i:et, grädden på moset, ja, kalla det vad man vill är detta:

Det är inte 3de gången gillt, det är inte heller så att jag känner att jag samlar på dem. Jag slänger mig med ett talesätt även denna gången. Two is a company, 3 is a crowd. And what a lovely crowd it is! För att bara vara bilder på en skans, en båt och en kran.

Nu städar jag lite, om jag vill och orkar. Jag har en dålig magkänsla.