Imorgon är det 22 maj, den 22a maj är lika med 21 långa kilometer på asfalt genom Göteborg. Det så kallade Göteborgsvarvet står för dörren.
Jag kunde komma på 100 olika förklaringar bara för någon månad sedan om varför jag inte skulle springa det. Hur jobbigt det är, hur segt det är att träna, hur kul det skulle bli att kolla på det och andra div. bra och dåliga anledningar till att jag inte skulle stå där imorgon med nummerlapp på magen. MEN, och det finns ett MEN, när det faktiskt dök upp en chans att springa det, dessutom gratis, så räckte det med en snabb blick i mitt vitrinskåp. Där ligger sedan tidigare medaljer från loppet från 2008 och 2009. Känner jag mig själv rätt så kommer jag springa igen och igen och igen och... ja, igen. Skulle jag då stå där en dag med ett 10-tal medaljer och sakna en från 2010, då skulle jag gräma mig jämt, och kanske till och med hoppa över massa lopp, bara för att jag ändå inte får alla i rad. Jag hörde William Wallaces tal från Braveheart i bakhuvudet och tänkte att 21 km klarar jag alltid. Så jag kör!
Jag har ingen motivation dock, inte heller är jag pigg, jag är till och med lite förkyld. Inte ens den numera klassiska vandringen från linnéplatsen till nummerlapps-uthämtningen som innefattar att gå mellan km 20 till mål fick mig taggad, men jag bestämde mig iaf att den kilometern inte skulle vinna mot mig, för i skrivande stund står det 1-1 mellan mig och den.
Förra året vann jag, första året vann den. Ändå fick jag bättre tid första året, men ändå.
Jag gillar att göra saker otränad, har jag nämnt det?
Jag har fått ett par skor, ett par shorts och en tröja att springa i, de är väl inte de jag skulle välja själv, men får man saker så tackar man och tar emot. Det gamla uttrycket gratis är gott stämmer.
Jag är med i Team Pipistrello, vad det innebär tar jag en annan dag. Nu skall jag vara onyttig och sedan tvätta. Får man dricka en öl idag, eller, en öl till?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar