Just solens besök var det många som inte gillade alls.
Med påhejande mamma, mammas kusin samt dennes dotter gav jag mig iväg med nummer 21850 på bröstet. Var jag redo? Var det så att min icke-existerande träning skulle märkas? Kände jag kravet på mig? Skulle mina skor, som jag nästan glömde knyta, vara bra? Dessa hade jag bara gått in genom att använda på jobbet.
Ja, Ja, Ja, Ja. Typ.
Pang sa det visst när pistolen small av och skickade iväg startgrupp 5 för 31a upplagan av Göteborgsvarvet. Med Kenneth Andersson, ja han med "skjuta-med-pistoler-från-höften-målgesten", framför mig ökade jag stegtakten och passerade starten med en positiv känsla i kroppen. Den blåa linjen skulle bara följas, och snabbt skulle det gå!
Den första biten i slottsskogen gick alldeles utmärkt, förra årets till synes eviga väntan på km2-skylten fanns inte alls och säldammsbacken kändes som en barnlek. Vägen fram till Älvsborgsbron gick mycket smärtfritt och kroppen kändes bra, solen var mest skön! Kilometerskyltarna passerades en efter en och norra älvstranden väntade.
Jag råkar hata norra älvstranden. Den är inte bara tråkig, nej man kan inte titta på byggnader under Göteborgsvarvet och tycka det är roligt, den är dessutom ett vansinnigt mentalt hinder att passera. Man springer tvärgata upp och tvärgata ner, det är helt motsatsen till fågelvägen. Hatade jag det? Ja, det kan jag nog säga. Det var även här som de få träningarna gjorde att kroppen sa nej. Det var här hjärnan började längta till målet på riktigt. När sedan Göta Älvbron dök upp hoppade jag nästan av glädje, om benen kunnat hoppa menar jag.
Göta Älvbron dök upp, 2/3 av varvet är också avklarade efter detta. Avenyn väntade och dödsångesten med den. Höfterna ville inte. De hade ingen som helst smärtgräns och sinkade mig galet mycket. När man möter folk på väg ner från Poseidon så längtar man till att man får vara en av dem, på väg ner inser man att det är långt från Poseidon till Valand. Det skall jag minnas vid en blöt utekväll.
Sista biten från Valand till Mål är galet. Det är tråkigt, smärtsamt, längre än man vill och man vill stanna varenda steg. På hejar-ropen som "kom igen", "snart i mål", "kämpa in i det sista" vill man bara svara -"spring själv din lata jävel!" Att jag var nära målet gjorde bara att hjärnan sa "stanna, du är typ framme". Nu råkar jag kanske inte vara så mycket av en vinnarskalle, men jag kan stoltsera med en vilja som man kan dela itu och sälja, och fortfarande ha kvar i överflöd. Det tackar jag för idag, var fick jag den ifrån?
Efter den sista drickastationen precis innan Linneplatsen väntade jag med fruktan på sista biten. Den från km 20-skylten och fram till mål.
Jag sammanfattar det genom att säga: Frank - Sista km: 2-1
30 personer spurtade jag säkert om från krönet till målgången. Benen kändes som om de satt fast i kroppen med rostiga häftkämmor men det var som vanligt. Alla steg blev genom det sista steget över linjen värda. Att stanna och veta att det är minst 365 dagar kvar till nästa lopp ger en ett lyckorus. En glädje som inte kan beskrivas utan endast delas med personer som går i mål samtidigt, i tystnad. Fattar du? Nej, inte jag heller.
Väl hemma kände jag det igen. Det där jag citerade en gång. Att det roliga med männiksokroppen är att den inte har något smärtminne. Där på min lilla toalett tänkte jag tillbaka på hela loppet och minnena var som vanligt rosa-skimrande. Det var vackert.
1.52.14. Det får man vara nöjd med, det måste man. Har man inte tränat alls så är det helt ok. Det blev vackrare i vitrinskåpet och jag slog VDn med mer än en minut.
Nu måste jag sova. Drömma något sött och minnas tillbaka. Jag vet vad jag skall drömma om, full koll på det faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar