sov gott

Jag gillar att det är natt, jag gillar det tysta som det innebär. När enstaka ljud blir vackra, egna och inte bara väsen. När sommarnatten påminner en om att det nog fortfarande är just sommar. Avsaknaden av personer på åkturen hem. För det är ändå något vackert med att rulla fram längs cykelbanorna i en, näst intill, öde stad. Ljudet av grus som ens enda sällskap har man samtidigt valt att överrösta med musik vald av någon annan på en radiostation.

Friskt och fridfullt. Till den grad att det är svårt att ta in. Samtidigt är min tid på dygnet, den tid när jag trivs som bäst, den är ändå ett avslut. Ett -hej då till en dag som varit. Ett avstamp mot en ny dag med nya möjligheter och det enda man måste göra är att sluta sina ögon, vandra runt lite i drömmarnas stad och återvända.

Är det därför jag inte lägger mig?

Hatar jag avslut till den milda grad att det indirekt påverkar min dygnsrytm?

Eller är det så enkelt att natten saknar måsten? När tid för reflektion faktiskt finns och nät den ack så snabba visaren på klockan faktiskt verkar sakta ner lite. Lite som att ge en chansen att komma ikapp. Som en hjälpande hand mot stressen som ständigt hugger efter ens akilleshäl.

Klockan visar 04.00, de röda siffrorna har bestämt det. Vet ni? Jag bryr mig inte. Det måste man inte, om man inte vill.

Just nu är det lite för enkelt, så att det nästan är tråkigt. Ändå sover jag inte. Är det för att jag funderar varför som jag inte blir det, eller är det tvärt om? Jag skriver sällan jag vet.

För att jag inte bryr mig.

En motsvarighet till tystnad när det gäller skrivande har tydligen... se, jag kan inte ens slutföra en mening.

nattinatt

Det är dags för semester snart, med massor och åter massor av saker att göra. Eller?

För visst kommer jag göra saker?

Jag har faktiskt inte kommit på något bra att göra ännu, inget spikat och inget som måste göras en viss dag. Problemet med att man kan göra saker lite när man vill är att man inte gör det. Allt borde komma med en "bäst före-stämpel"

Och jag söker (för nu kan man väl använda ordet?) efter bra resor uppåt, bara över en helg, det kanske är lika bra? Kiruna, det var ju ändå rätt länge sedan? 4 år, give or take.

Whip It!

"Vinkande med vimplar och på väg på lådsas bortamatch" (football!) - scenen. Pure perfect.

Min lägenhet är en ruin, så jag borde ta tag i det, men det tror jag inte att jag vill. Dessutom borde jag sova snart, men det kommer inte heller att hända.

300g chips och 1kg vingummi är aningen mycket, även för mig. Nu skall jag koka kaffe. På 6an.

en månad, nästan

Som sagt, snart en månad sedan. Tiden går fort, oavsett om man gör något eller inte. Det var måndag nyss, om ett par timmar är det den första dagen på veckan igen. Låter man saker förfalla, då är det precis vad som händer. Det gäller visst även en lägenhet, igen.

Jag har en katt i knät, som kurrar, det gör han bättre än mig, dessutom har han päls. Yes, I know, I dont make sence.

Förmågan att uttrycka mig är lite som bortblåst och viljan att göra densamma är typ hack i häl bakom. Själv sitter jag i min soffa och undrar var dagen har tagit vägen. För när det är mörkt och man bara har datorskärmen som lampa, då vet man att det är natten. Eller?

Min oförmåga att knyta mina egna armband runt min handled har gjort att jag inte kan spela gitarr, inte för att jag kunde det innan, men nu har jag sår på fingrarna. Alla kan slinta, visst?

Det var en film på tv nyss, jag såg den, jag som är kass på sådan, att se på film. Falskt Alibi hette den, bra var den, med en twist. I just love twist.

När jag spontant skulle handla ett SuperMeal igår, så tyckte jag att det var lite dyrt, tills jag insåg att mitt snabba och tillfälligtvis otydliga prat hade fått damen i luckan att tro att jag skulle ha två stycken. Min vana trogen levde jag med mitt misstag och skrattade åt detta faktum. Så jag hade kvällsmat i form av strips, frukost i form av en hamburgare och sedan även lunch. Givetvis även då en hamburgare. Tyvärr blir dricka avslagen om man inte har dem i flaska eller burk. De kommer nog stå i det där kylskåpet i många dagar till.

Jag hittar filmer jag vill se, Whip It. Plus en hel del till. De har alla en gemensam nämnare.

Jag är uttryckslös idag, så jag avslutar, lite som en med gitarr, med orden "jag får liksom ingen ordning"

Tjoho

bryderier, dock inte berts.

Vad är livet utan utmaningar? Långtråkigt? Trist? Kanske alldeles... alldeles underbart. För visst kan det väl vara så? För gör man som mig och fullkomligt älskar utmaningar, då finns de i drivor, klasar eller på hög, beroende på vilket uttryck som passar bäst. För när man är klar med den ena, då kommer nästa, eller så kan man göra den förra ännu bättre. Ibland blir det nog lite av båda, ibland blir det nog mycket.

Jag gillar mål som bara hänger på mig. Jag gillar när det finns hinder att ta sig över. För det är det positiva med utmaningar som man är ensam om att påverka, man behöver inte bära. Man kan lägga sin energ till att tvinga sig själv till de vansinnesgrejer man gör ibland, och skratta åt eländet sedan när det är över.

Då kommer problematiken, hur kul är det egentligen att göra själv?

Nej, jag kan inte sova, jag gillar det inte riktigt, men paniken som kan infinna sig ibland när det är snart man skall upp, den finns som inte. Dels beror det nog på det faktum att jag faktiskt inte skall upp ännu. Inte heller tvivlar jag på att jag löser det. Dels är det nog så att jag har sovmorgon.

Jag har träningsvärk, det är jag nästan lite stolt över. I axlarna, för första gången sedan Finland var Svenskt. Ipressive!

The Boxer är givetvis en tilltalande låttitel. Av självklara anledningar. Samtidigt är det ett stycke geni, blandat med två bitar fantastiskt och, i mitt fall, även tillsatt en hel del nostalgi. Jag råkar älska nostalgi. Tänk förresten hur mycket jag gillar att tänka på gamla utmaningar. Livet är galet. The Boxer skall bli min nästa låt.

Boom! Shake the room!

Vad skall man göra när det inte finns sömn? Försöka eller göra något annat som är roligare än att titta upp i taket. Eller leva med att kroppen somnar av sig själv om den verkligen måste.

Nu är jag hungrig också.

jag ger mig inte

Ingen aning om var, men någonstans mellan slottsskogen och slottsskogen.

Jag vet att jag är galen, men jag fastnade för rolig info på nätet. Jag skymtade en som hade frågat någon vad dennes namn betydde. Även om jag vet vad mitt betyder, så var jag tvungen att söka på det igen (där kan man använda söka va?). Att det har betytt "fransman" eller "den franske" är väl ganska klart. Att de kommer från något spjut har jag läst jag med. Frankernas spjut. Yada yada.

Jag har visst flyttat från ett län på 98911 km2, där varje bärare av mitt namn hade ca 646,4 km var att regera, till ett där det fullkomligt svämmar över av sådana med mitt namn. Endast 14,2 km2 till lilla mig. Visserligen skall de delas med alla andra med dödliga namn, men ändå.

Västra Götaland är det län med flest Frankar, hör jag arbetarstad?

Kiruna har bara 14, det var 13 mer än jag visste. I Göteborg är siffran 436 och ändå får man kommentaren: "Frank, vad är det för namn egentligen, det är det ju ingen som heter, coolt" (coolt kan det vara jag som lägger till)

Nu spelar Portugal mot Nord Korea. Tror jag, PRK står det, borde stå för Peoples Pepublic of Korea. Portugal leder visst med 4-0

Yada Yada

Buffon ut, Marchetti in. Kommentaren att det "inte är ett offensivt byte direkt" är en ganska målande bild, speciellt eftersom det handlar om målvakter. Nåväl, det är bara Italien-Paraguay som står på i bakgrunden. Så nog är det inte.

Även om det är Fotbolls-VM.

Blev visst spinning i 90 minuter idag. Och det är ändå något med att anmäla sig till något som startar en viss tid och som slutar en annan. När man trampar igång, för i det här fallet handlar det ju om cykel (som visserligen inte rör sig alls, trotts att man trampar som bara den) så vet man ju att hur det än är, eller hur det än går så kan man med gått samvete sluta när det är slut. Det är också motsatsen till detta som gör att jag har en viss skräck när det kommer till att vandra långt, eller för den delen springa Göteborgs-varvet.

Det var broöppning när jag skulle över till fastlandet för att träna, sedan när jag skulle hem igen var bron öppen igen. Var det kanske någon som tog båten till samma träning som mig?

A-laget!

Jag hoppar över städandet ett par minuter. Dagen är ju på väg nu och jag har kokat kaffe och klätt på mig.

Vem vet inte vilka A-Team är? Är det inte så att alla är uppväxta med den efter skolan? Tillsammans med massor av härlig komedi-action i ganska värdelös kvalitet var det ju ett dagligt inslag i vardagen? Dessutom en källa att se mer av Mr T. Mannen med världens coolaste frisyr?

Mr T spelar B. A. Baracus. B. A. står får Bad Ass. Mr Baracus är dessutom flygrädd och måste sövas eller knockas innan de tar sig någonstans fågelvägen, det är sådant som inte ens filmrecensent Ronny Svensson minns.

If you have a problem, if no one else can help, and if you can find them, maybe you can hire the A-Team.

Trött

Efter en tur ut till någon liten ö så får man faktiskt ta vara på sig själv lite, sedan är det dags för dagens 20 min städning. Det lovar jag mig själv, så att det kanske kan vara rent här i en vecka eller så.

Pasta och köttbullar till frukost.Hmm, det är bättre än godis, men mer än så vet jag inte om jag skall ge mig själv i cred.

God Morgon.

ZZZzzzz

Morgontrött sak den där Frank

Min vana trogen vaknade jag sådär galet tidigt igen, dock så kan jag somna om som jag skall. 4.40 stod klockan på idag, det var nästan skrattretande.

Jag måste på riktigt ta bort en herrans massa favoriter, för jag har för många, för osorterade, för oviktiga och rätt tråkiga. Faktiskt. Men det kommer jag inte orka ta bort, inte idag. Jag har ju så mycket annat att göra. Jag skall visst träna. Dont I just love orders?

ja se det regnar.

Så vaknar man till regnet, det är nästan så att det är skönt att slippa känna kravet att gå ut i det fina vädret. Att bara få sitta fastlimmad i sin egen soffa, lyssnandes på musik, iklädd bara morgonrock, ätandes frukost. Sådär segt som bara jag kan, ungefär.

Kaffe till frukosten, såklart.

Podcast, varför jag har inte tänkt på det innan? Med den informationstörstande hjärna jag har så är det ju en perfekt sak att ha att lyssna på. Givetvis har jag gått all-in även där och laddat ner flera timmar redan. För det får man va? Ja det får man.

Den som lever får se va?

De mögliga persikorna säger det alldeles utmärkt förresten.

Dödlig fångst på tv och det är något mycket fascinerande med det, jag kan inte sätta fingret på det, men en dag kommer jag nog på det jag med. Men jag kan inte sluta tänka att jag vill jobba på en av de båtarna. Ett annat liv kanske, ett annat liv.

Nu skall jag vara Sherlock.

söndagsbestyr

Jag laddar ner en podcast av Filip och Fredrik. Det är ju ändå deras sätt att prata så. Jag vet inte ens om den är bra eller inte, men något måste jag ju ha på telefonen för de gånger som jag inte kan lyssna på radio. Blir ju tokig bland folk ju.

Badstrand från undertecknads begynnelse.

Det blev en liten tripp down memory lane igår. Marstrand. Denna lilla idyll och tillika födelseort för en annan. Hälsa lite på syster samt far med respektive. Givetvis glömde jag en present jag fått där, en sådan som man äter med kniv. Glömde, jag borde skjutas.

Men jag fick iaf med mig mina skidor hem. Så det är ju ett steg i rätt riktning om jag hade tänkt göra något av min plan att en gång åka vasaloppet. Jag planerar dåligt, tänker mycket.

Hey soul sister.

Jag väntar, bara en sådan sak.

Det är fint väder ute, borde inte jag gå ut? Eller, kan jag vända på det och mena på att jag varit ute så mycket denna veckan att jag får sitta hemma och göra inget hela dagen? Eller är det sista soliga dagen någonsin. För så kan man tänka om man är pessimist. Det gör inte jag, tänker alltså.

Hade väl inget att göra

Har man en påse med bilar och inget att göra så går det jättebra att göra en kö-bildning. Längst fram, vid mitt knä har två bilar krockat och vält, så det blir kö när de andra måste in i en fil. Typ

and of i go again.

Det är varmt i solen idag igen, jag tar mig till Marstrand och socialiserar med far lite.

Han är kort, bara en sådan sak.

Om tanken är att lära sig mig, fråga inte de gånger du inte minns svaret dagen efter. Stammar gärna med upprepar det inte igen.

Solbränd, såklart, men man ser var jag fegade och använde solskyddsfaktor.

Hejdå

Solen är typ varm

Vad är väl en dag i slottsskogen? Helt klart varm om inte annat, och min vana trogen så använder jag knappt solskyddsfaktor, så nu bör jag vackert upp färgen röd över kroppen. Så stolt. Jag smider redan planer på hur jag skall lyckas vara ute hela dagen idag, för det är helt klart planen.

Kastar man boll i form av en amerikansk fotboll så får man vara beredd på att den aldrig studsar som en vanlig boll gör. Risken för att träffa människorna omkring en är överhängande. Kastar man dessutom amerikansk fotboll så blir det gärna snett.

Älgar i singularis

Ja, jag tog ju en bild på onsdagens husband med, eller, de blev inte så bra, så jag tog en bild på deras buss istället. Den liknar något som skulle kunna rulla på gatorna i ryssland, men det har väl med lågkonjunkturen att göra?

Jag köpte ett nyckelband, bara en sådan sak liksom.

Bugg

Igår dansade jag, bara en sådan sak liksom. Arvingarna spelade.

Kommentaren -jag vill gärna, men jag kan inte, den fungerade inte alls och det var ingen ursäkt alls, och det tackar jag för idag. Men varför har jag ont i nacken? Jag dansade väl inte med den?

Danmarks enda riktiga bonn-lurk, på tv nu. Han heter visst Frank, bara det gör det värt att titta på. Leta shorts. Snart.

Frukost. Nu

Jag har upplevt en tisdag

Han sitter där framme...

Salem Al Fakir var det ja. Vilken lirare! Stor del av konserter så spelas det ju inget, för det är ju inget medley rakt igenom, så artisten i fråga måste ju prata ibland med. Det är något med Salem och hans "är ni kvar?" mitt i allt är bara så klockrent. Hans "om ni vill sjunga med så är det också helt ok" känns bara rätt. Sedan när han blir inklappad och folk börjar gå så väntar han ett tag och säger att vi skall "säga hejdå till dem som går" och att "de har säkert saker som de behöver göra". Fantastisk liten sak den där energi-gubben med det fluffiga håret.

Någon låt kände jag igen, men det var bara melodifestival-låten som jag kunde sjunga med i nämnvärt. Det skall jag ändra på hade jag tänkt

Jag saknar Maia Hirasawa när hon aldrig spelar längre.

Ambivalens är ett bra ord, det har jag lärt mig idag, det kan man använda till mycket, jag skall bara lära mig att involvera det i vardagen. Lite som Am är mitt favorit-ackord. För att det var det första jag tog, det råkade nämligen vara med i ett medföljande häfte som första ackordet på House of the rising sun. Sedan insåg jag att jag inte kunde låten alls. Dessutom var den rätt kass. Fast de hade ju inte med varandra att göra, lite så jag jobbar när jag lägger upp stycken med text. Så länge ordet passar ihop med ordet innan så skriver jag det. Hänger det samman är det ett plus.

Jag är för trött för detta nu. Och Bitter. Man får vara det. För är det bara bitterhet man lider av, då har man det fortfarande lätt.

Whisky och godnatt.

Och så fastnar man på internet ist.

Har du gjort den?

En gång lärde jag mig att man lär sig saker om man direkt hoppar upp ett par svårighetsgrader och inte tjafsar med det där lätta. Jag tror att det funkar men det lämnar en dålig guard mot prestationsångest. På riktigt!

Vissa saker hittar man av en slump, då blir det oftast roligast.

Idag är det galet bra väder, jag ser att det blåser lite i trädkronorna, men jag tvivlar inte på att jag löser det, jag tar med mig så jag klä av mig och så jag kan klä på mig. Det blir Liseberg idag med. Med sangria innan.

Och nu har jag varit vaken i snart 5 timmar och gjort sådär lite som bara jag kan.

You so gangsta, I'm so thug och sedan stämmer det faktiskt ganska långt.

Nej, nu dricker jag upp mitt sista, kalla, kaffe och sedan går jag ut i solen. Fan att mina engångsmuggar i rosa med kaffebönor faktiskt är slut. En dag tar jag med mig gitarren på ryggen, men det krävs att jag är lite mer skillad först. Jag gör ogärna saker jag inte är bra på.

Bugga någon?

Salem

Ett ständigt problem när man är ledig, det är att man då lagar frukost, för jobbar man så hinner man inte.

Problemet är inte att göra den, problemet är att välja vad man skall koka först, ägg eller kaffevatten.

Ibland är livet bra lätt va?

Salem

Idag skall jag kolla på 2an från Melodifestivalen. Idag är det jättefint väder och jag skall snart äta frukost. Inatt drömde jag om mina "ta-med-sig-kaffe-muggar" som jag har hemma, det är ologiskt, det finns som inget att drömma om med dem.

Ny låt på detta, tror jag.

Jag önskar godnatt, för idag.

När man har en kanal som aldrig tar paus för reklam, då kan man skratta sig lycklig åt det faktum att man kan pausa. Speciellt när man ser kanadensisk skräck.

Tänka sig vad tiden går sakta när man väntar på att den skall gå. Sedan är klockan hux flux en herrans massa. Trick or treat är inte en film man bör se om man vill se en bra film. Whisky har jag hört är en bra förkylningsmedicin. Vatten är en barnlek att svepa om man jämför med öl. Men är barnlekar ens enklare, har de ens regler? Regler gör det lätt eller?

Efter en lång dag i solen borde jag vara tröttare än vanligt.

Imorgon skall jag gå på Salem, men faktum är att jag inte är trött alls. Inte mer än i huvudet. Det händer bara när man använder det.

Är det här ett hemlighetsfullt meddelande om att man skall vara mer som CK?

Hittar man bilder på sin telefon tagna mitt i natten, läses: 03.38 en lördag, så brukar de vara roliga, om man ens ser vad det står på dem. Och kul var det, men jag minns inte vad vi skulle med bilden till. Eftersom jag bara har bilder på mig här så kan jag inte visa den, CK är med, och han vill jag inte visa upp.

Efter att ha varit en av de få saker som jag inte åt som barn så är ärtsoppa idag en av de få saker jag kan ha cravings efter. Så jag köpte det.

Magnus Betnér får en att skratta, thats a fact. Det finns inte massa fakta i livet.

Nu har jag retat upp mig själv, jag är nog den enda som kan det. Nästan. Jag vet vad jag skall säga.

Smile

J tog bilder på en fest, en fest som var speciell, mest för att jag var den enda med vatten i glaset. Jag visade Barney Stinson-manér och lämnade folket vid krogkön. Såhär glad var jag åt det, redan innan beslutet att inte gå ut. Fatta hur glad jag var dagen efter då. Ibland skräller jag till.

Hör jag ett Bäst?

Som andra sa.

Det är något med mig och metaforer. Det är något med mig och citat. Ordspråk och talesätt går också bra.

Är det inte något fint när någon sagt något som fastnar så mycket att det passar i svar i de flesta sammanhang? Är det inte vackert när något kan beskrivas med helt andra saker än de som man verkligen menar, men ändå förklara allt? Är det inte fint när man kan plocka fram andra människors insikter och placera dem så att alla förstår hur det är precis nu?

Någon gång skall jag lära mig mitt eget språk och uttala mina egna ord. Tills dess skulle jag kunna vara tyst, men det vet jag inte hur man är.

"I'm starting with the man in the mirror" sjöng ett geni en gång.

1.52.14

1.52.14. är tiden som jag kan stoltsera med. Stolt, nej, det kan jag inte säga att jag är, men jag kan ärligt talat säga att jag är nöjd. När jag med nummerlapp 21850 gick i mål stannade tiden alltså på 1.52.14. det tål att upprepas, faktiskt. Varför?

Jo, för när löpare 17555 sprang in i mål förra året så stannade klockan på exakt samma tid. 1.52.14. Det som är roligt, som fick mig att skratta lite, det är att skillnaden mellan mig i år och löparen från förra året med 17555 på bröstet var färgen, svart vs. gult, tights vs. shorts, andra skor, musik i öronen vs. utan musik i öronen. En helt ok träningsdos vs. snudd på ingen alls. Inte heller att förglömma, vikten.

Vad som också skiljde var ganska exakt 371 dagar i ålder. För 21850 och 17555 är exakt samma person, båda är jag. 1.52.14 är alltså EXAKT samma som förra året. Det är nästan lite roligt.

Så var det, och är.

Gult skall det vara.

När jag fick chansen att springa Göteborgsvarvet så kunde jag inte stoppa mig själv. Jag visste visserligen att jag skulle ångra mig när jag stod vid starten om jag inte sprang, men när det dyker upp en chans som denna så vet jag att ingen bortförklaring i världen hade hjälpt på mig i efterhand om jag inte sprungit. Det är som inget man pratar bort. Vem vill som inte tvinga kropp-aset runt den där jävla banan och lyckligt stappla i mål?

Jag gillart.

När jag springer, eller tar ut mig i största allmänhet så tänker jag inte så mycket. Det enda som rör sig i min hjärna då är att klara nästa grej, och nästa, och nästa, o.s.v. Visserligen lurar hjärnan mig en hel del. Passerar jag km4-skylten så är det samma sak som att "snart vara vid km5". Så när jag är vid Km5 så är jag bara där hjärnan var för en kilometer sedan. När jag passerade andra bron så säger hjärnan att det bara är transportsträcka till mål nu. Det är en ren lögn. Min hjärna ljuger för mig.

Men jag måste erkänna att det är bra mycket skönare att ha det problemet än att tänka som jag gör annars. När huvudet känner sig som en sådan där "lottodragnings-maskin" där alla bollarna symboliserar tankar. De bara snurrar runt, runt för att göra det så slumpartat som möjligt. Bollarna kan man se, men ändå inte har någon aning om vilken som kommer härnäst. Inte för att det spelar roll om man vet vilken som kommer härnäst. Man har ändå tappat bort sin lottokupong. Typiskt.

Man kan bli snurrig för mindre.

Min gitarr låter inte lika illa när jag spelar på den längre, strängarna börjar lyda mig och det blir roligare och roligare. Det är bara att ge sig fan på det. Eller så skiter man i det. Det är som en berg- och dalbana.

För att återkoppla till Göteborgsvarvet en sista gång för idag och kanske en sista gång för iår så skall jag nämna att det som gör pricken över i:et, grädden på moset, ja, kalla det vad man vill är detta:

Det är inte 3de gången gillt, det är inte heller så att jag känner att jag samlar på dem. Jag slänger mig med ett talesätt även denna gången. Two is a company, 3 is a crowd. And what a lovely crowd it is! För att bara vara bilder på en skans, en båt och en kran.

Nu städar jag lite, om jag vill och orkar. Jag har en dålig magkänsla.

Liten summering.

Så stod jag där ändå. Skorna var oknutna fram till ett par minuter innan start. Självklart ganska långt bak i startgruppen och med radio i öronen. Färgen på tröjan var, efter att ha använt färgerna grönt och svart, för året gul och solen hade kommit på besök.

Just solens besök var det många som inte gillade alls.

Med påhejande mamma, mammas kusin samt dennes dotter gav jag mig iväg med nummer 21850 på bröstet. Var jag redo? Var det så att min icke-existerande träning skulle märkas? Kände jag kravet på mig? Skulle mina skor, som jag nästan glömde knyta, vara bra? Dessa hade jag bara gått in genom att använda på jobbet.

Ja, Ja, Ja, Ja. Typ.

Pang sa det visst när pistolen small av och skickade iväg startgrupp 5 för 31a upplagan av Göteborgsvarvet. Med Kenneth Andersson, ja han med "skjuta-med-pistoler-från-höften-målgesten", framför mig ökade jag stegtakten och passerade starten med en positiv känsla i kroppen. Den blåa linjen skulle bara följas, och snabbt skulle det gå!

Den första biten i slottsskogen gick alldeles utmärkt, förra årets till synes eviga väntan på km2-skylten fanns inte alls och säldammsbacken kändes som en barnlek. Vägen fram till Älvsborgsbron gick mycket smärtfritt och kroppen kändes bra, solen var mest skön! Kilometerskyltarna passerades en efter en och norra älvstranden väntade.

Jag råkar hata norra älvstranden. Den är inte bara tråkig, nej man kan inte titta på byggnader under Göteborgsvarvet och tycka det är roligt, den är dessutom ett vansinnigt mentalt hinder att passera. Man springer tvärgata upp och tvärgata ner, det är helt motsatsen till fågelvägen. Hatade jag det? Ja, det kan jag nog säga. Det var även här som de få träningarna gjorde att kroppen sa nej. Det var här hjärnan började längta till målet på riktigt. När sedan Göta Älvbron dök upp hoppade jag nästan av glädje, om benen kunnat hoppa menar jag.

Göta Älvbron dök upp, 2/3 av varvet är också avklarade efter detta. Avenyn väntade och dödsångesten med den. Höfterna ville inte. De hade ingen som helst smärtgräns och sinkade mig galet mycket. När man möter folk på väg ner från Poseidon så längtar man till att man får vara en av dem, på väg ner inser man att det är långt från Poseidon till Valand. Det skall jag minnas vid en blöt utekväll.

Sista biten från Valand till Mål är galet. Det är tråkigt, smärtsamt, längre än man vill och man vill stanna varenda steg. På hejar-ropen som "kom igen", "snart i mål", "kämpa in i det sista" vill man bara svara -"spring själv din lata jävel!" Att jag var nära målet gjorde bara att hjärnan sa "stanna, du är typ framme". Nu råkar jag kanske inte vara så mycket av en vinnarskalle, men jag kan stoltsera med en vilja som man kan dela itu och sälja, och fortfarande ha kvar i överflöd. Det tackar jag för idag, var fick jag den ifrån?

Efter den sista drickastationen precis innan Linneplatsen väntade jag med fruktan på sista biten. Den från km 20-skylten och fram till mål.

Jag sammanfattar det genom att säga: Frank - Sista km: 2-1

30 personer spurtade jag säkert om från krönet till målgången. Benen kändes som om de satt fast i kroppen med rostiga häftkämmor men det var som vanligt. Alla steg blev genom det sista steget över linjen värda. Att stanna och veta att det är minst 365 dagar kvar till nästa lopp ger en ett lyckorus. En glädje som inte kan beskrivas utan endast delas med personer som går i mål samtidigt, i tystnad. Fattar du? Nej, inte jag heller.

Väl hemma kände jag det igen. Det där jag citerade en gång. Att det roliga med männiksokroppen är att den inte har något smärtminne. Där på min lilla toalett tänkte jag tillbaka på hela loppet och minnena var som vanligt rosa-skimrande. Det var vackert.

1.52.14. Det får man vara nöjd med, det måste man. Har man inte tränat alls så är det helt ok. Det blev vackrare i vitrinskåpet och jag slog VDn med mer än en minut.

Nu måste jag sova. Drömma något sött och minnas tillbaka. Jag vet vad jag skall drömma om, full koll på det faktiskt.

Dra?

Sticka all the way.

När Göteborgsvarvet tar död på kroppen så får man på enklaste sätt syssla med annat? Visst?
Knitting, Peach-style!

Fattar du lyriken eller?

Yes!

Jag sammanfattar inte nu, men jag klarade det såklart. Jag svimmade inte av värmen, jag hade för mycket krämpor i kroppen för att kunna känna efter, var det ens varmt?

Jag kan inte riktigt gå idag, det är en nackdel som jag gärna lever med.

Jag har fullbordat mitt tredje varv och är nöjd. Sammanfattning kommer senare.

2,1 mil

Imorgon är det 22 maj, den 22a maj är lika med 21 långa kilometer på asfalt genom Göteborg. Det så kallade Göteborgsvarvet står för dörren.

Jag kunde komma på 100 olika förklaringar bara för någon månad sedan om varför jag inte skulle springa det. Hur jobbigt det är, hur segt det är att träna, hur kul det skulle bli att kolla på det och andra div. bra och dåliga anledningar till att jag inte skulle stå där imorgon med nummerlapp på magen. MEN, och det finns ett MEN, när det faktiskt dök upp en chans att springa det, dessutom gratis, så räckte det med en snabb blick i mitt vitrinskåp. Där ligger sedan tidigare medaljer från loppet från 2008 och 2009. Känner jag mig själv rätt så kommer jag springa igen och igen och igen och... ja, igen. Skulle jag då stå där en dag med ett 10-tal medaljer och sakna en från 2010, då skulle jag gräma mig jämt, och kanske till och med hoppa över massa lopp, bara för att jag ändå inte får alla i rad. Jag hörde William Wallaces tal från Braveheart i bakhuvudet och tänkte att 21 km klarar jag alltid. Så jag kör!

Jag har ingen motivation dock, inte heller är jag pigg, jag är till och med lite förkyld. Inte ens den numera klassiska vandringen från linnéplatsen till nummerlapps-uthämtningen som innefattar att gå mellan km 20 till mål fick mig taggad, men jag bestämde mig iaf att den kilometern inte skulle vinna mot mig, för i skrivande stund står det 1-1 mellan mig och den.

Förra året vann jag, första året vann den. Ändå fick jag bättre tid första året, men ändå.

Jag gillar att göra saker otränad, har jag nämnt det?

Jag har fått ett par skor, ett par shorts och en tröja att springa i, de är väl inte de jag skulle välja själv, men får man saker så tackar man och tar emot. Det gamla uttrycket gratis är gott stämmer.

Jag är med i Team Pipistrello, vad det innebär tar jag en annan dag. Nu skall jag vara onyttig och sedan tvätta. Får man dricka en öl idag, eller, en öl till?

mer Frank?

En gång skrev jag något inlägg och nämnde Linus på linjen, jag minns inte vad jag skrev, jag vet dock att det var mitt i natten mellan en lördag och en söndag och att dagen efter var min första träningslöprunda inför mitt första GBG-varv. Jag minns innebörden och jag tror att det är dags igen. Men den som lever får se, jag klarade mig bra första gången, visst. Senast tog jag bort det.

Jag lyssnar på radio ibland, rätt ofta, och hör på reklamen från Jensens Böfhus. De säger något om om en välsmakande Frank-biff. Jag har alltid undrat vad det är. Säger man dessutom dagens kod-ord får man bröd eller vad det nu var helt gratis. Men det är väl Frank-biffen man är där för? Den måste vara galet god?

Men nu är jag, efter lite googlande, inne på att det kanske heter Flank-biff. I hope not!

Jag har ingen bild som jag tycker passar, jag låter det vara. Tjao

barn

Nu är det sommar, barnen är ute och leker. Värmer det inte lite extra i hjärtat när man kommer ut på gården och ungarna kommer framspringande till en och hoppar upp i famnen på en? Ungar har så mycket att berätta, och jag har all tid i världen att lyssna, win - win!

Fortsatt beundran av mitt namn.

Det är inte så att min övertygelse om att jag är bäst kommer från tomma intet. Se en annan herr Frank som har någon liknande tanke i huvudet, eller. Hade.

Sedan finns det ett gatukök vid centralen som heter Franks, gissa vilken slogan de har? Jo, Simply the best.

Det är i namnet det sitter.

Spännande.

Chips och cola, det får man äta och dricka om man är nervös, om man tittar på CL. Om man tittar på Barcelonas match mot Inter. För det är precis det jag gör.

Jag borde verkligen träna, men det gör jag inte. Är det för att jag är slö eller för att jag inte hinner, det vet jag faktiskt inte. Men det känns inte som om jag hinner, men det kanske jag gör. Tiden finns bara man inte tänker på den, det har jag hört sägas. Jag tror att det stämmer.

En vacker utsikt, onekligen! Nu även innehållande ett hjul. Men det är inte därför som jag fotade denna bild. Det är nämligen ungefär här eller, kanske om jag har rätt, precis här som kilometer 14-skylten står när man frivilligt springer 21km från slottsskogen till slottsskogen. Där firade jag en gång, att jag sprungit länge än någonsin innan. Sedan dess har jag sprungit så långt igen, en gång. En enda gång, och det var förra GBG-varvet. Skärpning. Jag har en plan att springa 16 en gång innan 22 maj, det är målet!

Nu måste jag titta på fotboll, jag är fortfarande lika nervös.

Oj, länge sedan

Mer än en månad sedan sist alltså, jag vet inte varför. För att det var tråkigt? För att orden tog slut?

I dont know, I never do!

Jag skall springa GBG-varvet, igen. Efter att ha tänkt fram och tillbaka på om jag vill det eller inte så tittade jag in i mitt vitrinskåp en dag, där ligger det 2 vackra medaljer som jag fått efter varvet 2008 och 2009. Jag vet att jag skall springa det igen, jag vet att jag kommer gräma mig om jag inte har en medalj för 2010 och den kan man ju bara få, just 2010.

När svanarna kommer till stan så är det sommar, eller om inte annat vår. Minst!

Jag skall försöka se om jag orkar skriva mera, för det borde jag. Det är min ventil i livet. Hej på mej.

tankebubbla

Jag sitter och funderar på Kiruna. Skall det bli av så skall det tas tag i snart. Mycket snart. Annars kommer det inte bli mycket av det. Vilket innebär att det blir precis som vanligt. Ingenting alls.

Jag funderar på om jag kan sova idag eller inte

Jag funderar på om jag kommer vara pigg imorgon

Jag funderar på om jag funderar för mycket

Jag är trött.

Och så ligger jag här...

det är mörkt, omgivningen lyses endast upp av den lilla skärmen från telefonen och det enda som hörs är kattens spinnande. Eller snarkande om man så vill. Jag kan inte sova och kan för mitt liv inte komma på varför. Vilket för dagen är mitt enda frågetecken. För jag hade inte något när jag gick och la mig. Så klart är det så att; perfekt blir det väl kanske inte, och att använda Morgan Freemans kommentar "Vi kunde lika gärna tjärat taket på vårt eget hus och med en öl i handen tittat på solnedgången, utan ett bekymmer i livet" från filmen "Nykeln till frihet" i en scen där de tjärat tak på det fängelse som berövar dem deras frihet, att använda den kommentaren, det hade varit fel. För söker man problem så blir man snart nog varse att de finns i drivor runt om en. Lite här, lite där.

Men om man för dagen tycker att de inte finns. Då borde de följdaktligen inte hålla en vaken?

Vad som annars är kul med problem är att de kan lösas. Det är det som skiljer dem från tankar. Tankar måste man, och det är mig vi pratar om, så säger jag fel, så är det för att det är rätt i min värld, först få någon rätsida på, sedan komma fram till vad i tanken som gnager en som faktiskt är ett problem. När det finns ett problem kan man lösa dem. När det är en tanke så kan den ibland vara ogreppbar.

Jag tänker mest på att, som Petter rappade, -det går bra nu. Då ställer jag mig frågan om positiva tankar håller en vaken. Nej det går jag inte med på.

Jag gillar att bära saker. Jag är bra på det. Men hur jag än försöker så kan jag inte fixa att bära en, observera att en som i singularis är viktigt, påse hem från affären. Man får ont i ryggen, påsen slår mest mot benen, för man växlar ju hand precis hela tiden också, och man funderar på varför man inte tog med sig en tom påse och fylde den med grus, lite som en motvikt. Är det så att man behöver motvikter i livet med, på samma sätt som man behöver saker som väger upp negativa saker. För visst är inte det samma sak? Motvikter väger inte upp, de tynger ner så det blir jämnvikt.

Jag går gärna rakt. Är det därför jag hellre fyller två påsar med dynga, spatserar omkring som om tyngden var det enda problemet och inte problemet som sådant som faktiskt är det som framkallar tyngden, för bära kan jag, och försöker vänja mig vid det. Ibland ställer jag ned båda samtidigt, vilar mig och lådsas som om livet är sådär underbart som det faktiskt är när man tittar efter. Sedan är det på't igen.

Men, hur mycket orkar man? Hur mycket ryms? När går handtagen av? Men just nu undrar jag mest; om jag inte tycker att jag har problem, står jag fortfarande där med två tunga påsar i händerna?

Juno mera

Juno!

Jag satt en dag och lyssnade sporadiskt på spotify, och skrev "Juno" i brist på annat. Låten med Moldy Peaches - Anyone Else dyker upp. Den de spelar i slutscenen. And I love it!

"I dont see what anyone can see in anyone else, but you". En vacker samling ord som bildar ett budskap.

"upp upp, down down, left right, left right, B, A, Start. Just because we use cheats doesnt mean we're not smart" Är det bara jag som minns fusket till Gradius?

Tydligen är det ett klassiskt fusk som kallas Konamikoden. Det är klassiskt, jätteklassiskt!

The Pacific

the Pacific!

Nu finns det ett datum! Som dyrkare av serien "Band of Brothers" fick jag för ett tag sedan reda på att det skulle bli en serie till, av firma Hanks-Spielberg. Samma världskrig, annan kontinent bara. Stillahavsområdet istället för Europa. Det räcker i ärlighetens namn med att den är hälften så bra så är den ett mästerverk.

Nu sitter jag mest och är nervös. Som Canal+ ägare så borde jag få den nya kanalen Canal+ Series. Men det vet jag inte, inte förrän den 1a April när den har premiär, ungefär. Och serien börjar sändas 4de. Hemska tanke om ja skulle missa det.

Det vill jag inte.

Silas drinkin'

Om man är ute en dag och dricker för mycket, då finns det en risk att man är bra seg dagen efter. Det är ju ett faktum. Tänk vad förvånad jag blev när jag och CK delade lite whisky (och sump-kaffe med för den delen, thanks CK) och tittade bort lite snabbt.

Vips, så hade katten snott ett glas och skulle joina.

Han försökte ställa sig in å snackade årgångar och whiskyhistoria. Se själva:

Whisky-katt

Men som alla andra nybörjare (OBS, bara nybörjare dricker för mycket) så blev det för mycket av det goda. Som tur är så är han en glad en, med lyckan i grunden, som husse, och somnade med ett leende. Idag när jag vaknade var han dock inte alls på bra humör och har legat hela dagen. Så för er som undrat så fungerar alkohol precis lika på katter i 4kilosklassen som för människor.

Sliten

Bob Dylan

"They jumped into a caar with out of state plates."

Det finns vissa delar i låtar som bara fastnar, som blir ens favoritfraser.

Det kan ju bero på så mycket. På innebörden, på takten det sjungs i, eller bara rytmen. Just ovanstående gillar jag iaf. Av den sista anledningen, ungefär. Bra av mig att hitta en så kort text i en låt som faktiskt är 8:34. Bra jobbat!

Jag skall öka innebörden av siffrorna 219, sedan min födelsedag har de förföljt mig. i någon form.

Sol inne, sol ute...

Att katten ibland tar min plats i soffan är något jag kan leva med.

86 kg, ja, det är där gränsen för övervikt går om man är 185 cm. Jag är 185 cm. De sa de på TV, på 4an. Det måste vara sant.

Det är inte många kilo dit, alls faktiskt. På sin höjd 3-4. Och nu vill jag vara överviktig. Och jag skall givetvis presentera mig som det när jag blir det. Såklart.

Undra om jag är motsatsen till hypokondriker? Jag såg på Boston Tea Party igår, där sa de att man kan bli ganska kraftigt sjuk bara av att tro att man skall bli det. Jag som lever i förnekelse till kroppens små tafatta försök att vara klen ger inte sjukdomen mycket till chans.

Magkatarr trodde en att jag hade igår, men jag skyller på för mycket mat innan träning. Det borde ge samma biverkning. Säger jag givetvis som den lekman jag är. Jag tror jag skall googla och förneka. Sedan dricka kaffe och stressa lite. För är det vägg-varning, ta extra sats så kanske du klarar dig igenom.

to do.

Börjar jag skaffa mig en rytm? Får man säga så? Jag menar, om jag varje kväll tittar på CSI, Criminal Minds och ev. Macgyver på 5an så är det det närmaste rutin jag har haft.

Sova är ingen rutin, alls. Mest för att vi inte är vänner.

EP tydligen.

Måste ha...

När jag, som vanligt, satt hemma och gjorde inget (vilket givetvis är fallet även nu, trots att jag sagt att jag sedvanlig ordning städar) så slog jag nästan oavsiktligt på Björn Afzelius med "sång till friheten" och "tusen bitar". Dagen efter så märker jag att världens bästa Maia gjort en egen version. Have to have!

Party på menyn.

Rapportera-utseende-bild innan det brakade lös.

Melodifestvalen var det ja, för mig som inte ens sett en enda minut av det, inte en minut! Illa? 10 finalister var det, någon sa att det var en shot per bidrag, jag sa att han var dum. Nu i efterhand känner jag mig dum för att jag inte istället sa nej. Men så kan det vara.

Hon Anna vann, det tyckte jag var helt ok. Helt ok! Salem hade fått vinna, men såg ingen hur glad hon blev. Bara det gjorde det ju värt det!

Hon hade på sig converse på fötterna, eller nej. De var inte äkta och då fick man visst ha dem. När regler är så lätta att komma runt borde reglerna slopas. Slopas!

När jag vaknade idag så funderade jag snabbt på varför jag inte tog med mig jackan. Sedan kom jag på att den säkert inte behövdes igår. Jag klarade mig ju utan. Sedan funderade jag varför jag åkte till backaplan istället för hela vägen hem. Var det för att jag aldrig kan uttala min gatuadress. Efter en öl är det kört. Börjar jag ge upp? Men jag var glad ändå. Titta själv.

Jag sparade garderobsbrickan för att den var rosa. Inte!

såhär skall det vara

Såhär ser jag ut förresten, att jag inte tänkte på de!? Svart/vitt/rött är färgerna. Det skall matcha, även om man tränar, det skall det. Fint skall det vara! Synd bara att man är rätt dålig på badminton, men det tror jag ger sig. Om man gör det ofta blir man bra på det har jag hört, träning är ett ord jag har hörts viskas. Jag skall kika på det. Men som 28åring så är det försent att börja med något nytt. Jag har stakat ut mitt liv nu, det är bara att gilla det. Synd va?

Imorgon skall jag träna så att jag bygger på min träningsvärk som nog börjar avta imorgon. Lika bra, har man det hela tiden så lär man sig leva med det, det vet jag, jag har testat det. Inte med träningsvärk dock. Men med det mesta annat som man måste lära sig leva med. Så skall jag bara lära mig leva med mig själv. Det kommer jag klara.

Citat

"Det är ingen ide att vara optimistisk, ljuset i tunneln kan lika gärna vara tåget..."

-Ronny Eriksson

Så skulle man kunna tänka, speciellt om man var lite bitter. Bitter skall man visst vara om man är norrlänning. För det finns massor av citat med samma innebörd sagda av kungen av Piteå. Staden som för övrigt luktar pengar för Pite-bor. Men dynga för alla andra. Jaja, man måste ha varit där.

Från kungen av Piteå till en släkting till den riktiga kungen. Visserligen inte allt för nära en, men inte heller tokigt avlägsen.

"Vi har inte kommit till jorden för att bli lyckliga, men kanske för att göra andra lyckliga."

-Folke Bernadotte

Ibland vet man inte vad man skall skriva, då skriver det som kommer fram just då, detta blev resultatet. Thats it.

Twin Peaks va.

En dag var det vackert, det är det inte idag.

En gammal grannes influenser, och påtryckningar, att titta på serien Twin Peaks introducerade mig också i seriens musik. Det får mig ibland då och då att slå på inledningsmusiken och bara, bara vara. Thanks gyllene bror. Thanks.

Ute är det isigt, inte speciellt fint väder, inte så varmt, visserligen inte så kallt heller men varmt? Nej. Dagens träning förflyttades till morgondagen på grund av träningsvärk och eftermiddagens badminton. Badminton är roligt och ger en utrymme att ta ut sig fullständigt, samtidigt som man kan vinna. Jag vill då mena på att den sporten har allt. Dessutom gör den mig glad, glad att jag fortfarande har min vinnarinstinkt kvar. "Du ger dig inte du" är den enda kommentar jag behövde, på riktigt. Jag behöver i slutänden inte ens vara bra.

Min städning av hemmet går inte alls snabbt, visserligen så går det framåt, men det går det för folk som springer Göteborgsvarvet med, men vips så kommer det ett rep som gör att de måste stanna helt. Känns som om jag står vid repet och väntar ibland. Ibland bör läsas ofta.

Inlines-dags snart tycker jag, det hade varit roligt. Samtidigt som man kommer ut, och ser sig omkring lite, och kan tillryggalägga lite sträcka, till skillnad från när man springer.

Nu

Hur kan den tid som fanns förr inte räcka till idag, för det gjorde den förr. Var det bättre förr?

God Natt

Mitt kaffe är slut, det gör det hela lite jobbigare. Jag håller mig aldrig till en uppgift utan gör bara det roliga, det som syns. Ungefär hälften. Jag dammsuger upp stenarna, men missar dammet i hörnen. Det som syns. Jag glömmer saker som jag borde göra nyss, som jag sagt att jag skall göra och speciellt saker som jag borde komma ihåg. "Ja just ja" skulle vara mitt valspråk om jag var kung, men just kung, det kommer jag aldrig att bli. Det föds man till och tack gode gud att det inte är jag. Det skulle jag inte lösa så bra, jag skulle kunna bära landet men tappa mig själv. Även om jag är bra på att bära. Det är en av mina främsta egenskaper. Fysiska. Knepet? Under vikten av andras problem är ens egna bara avlägsna gnagande tankar, och vem klarar inte av gnagande tankar? Plötsligt var det en egenskap som har mer med blockerande än med bärande att göra, typiskt mig. Jag är inte ens förvånad. Det blir man inte om man förväntar sig allt, allt och inget. Precis hela tiden.

Nej, jag kom inte på mer att skriva, jag började tänka, det är där det brister. Det är när fingrarna får kapa banden till den ständigt överarbetande hjärnan som det faktiskt kommer fram saker som inte är överarbetade, söndertänka och i en negativ variant analyserade. Det är som att börja gå till en plats som man går till dagligen, man vet att man börjar gå, sedan är man plötsligt hemma. Vägen dit tänkte man inte på. Precis så menar jag, exakt.

Med lyckan i grunden, som en som verkligen kan uttrycka sig en gång sjöng, så får man dividera existentiella saker med sig själv. Samtidigt bör man snabbare märka att tankar bara föder fler tankar. Att sätta ord på dem är det svåra i livet, men det gör dem samtidigt till problem, och problem är till för att lösas.

God Natt

Fast i soffan, dagen till ära.

Go Jörgen, go!

Vasaloppet idag. Perfekt avslappning att titta på det. Fascinerande hur folk klarar att åka så fort, så länge. Tänk att, efter 9 mil, vinna med en pjäxlängd. Tänk om man var Jörgen Brink. Hela jag vill förresten bara åka skidor. Nu typ. Men jag vet ju hur det kommer sluta. Jag måste på fullaste allvar skaffa en sekreterare som gör saker åt mig, på egen hand blir det ju inget gjort. Alls..

Jag intalar mig själv att jag kan åka skidor fortfarande.

Så kallt som det var igår, eller vid 5tiden när jag gick sista biten hem från Backaplan, så var det så kallt att jag var nära att ge upp och bli ett med naturen i form av en snögubbe.

Det blev svart-vitt...

Nu börjar jag få lite fason på detta med att städa, visserligen går det sakta, men det blir bra. Dumt är bara att jag har massor av saker som jag haft på väggarna, som jag inte har på väggarna längre, det gör att de istället ligger på golvet. Typiskt mig. På platsen under sekreterare, på min lista på hjälp jag kan tänkas behöva, så kommer nog en projektledare. Live Love Laugh står det för övrigt. Hey, why not?

Jag sa ju att jag skulle kompensera alla färgglada plagg med en helsvart dag.

röda byxor är rosa

Röda byxor och en förkärlek för foton på sig själv, av sig själv.

Så, som Barney skulle sagt Legen -wait for it- dary! Eller.. Nej, varken jag eller Oscaróvic har tid att vänta på det.

Jag fick honom att gå mellan ställena, GÅ! Det ser jag som en bedrift.

Citat från gårdagen: När jag skulle beställa McDonalds och stackarn i kassan inte fattade ett ord av mina kvickt sagda ord så fick vännen hoppa in och säga "han vill ha en QP, han pratar inte så bra svenska, han är från Island" Sedan var jag Snorri resten av kvällen! Snorri Sturluson till och med, jag tackar och bockar!

Nästa gång jag vill få andra att uppmärksamma att någon annan har på sig en grön tröja så skall jag inte göra det i röda... förlåt, rosa, byxor. Notis till mig själv.

Ikväll är det på´t igen, ingen Oscar dock, så det blir lugnt. Jag skall inte ha rosa byxor, och heller ingen rosa tröja. Inte ens färgglad, jag skall testa det för en gångs skull...

CK! Kom hem! DU skall med!

Grr

Nej, nu börjar det bli lite stressigt, faktiskt. Då menar jag heller inte det faktum att jag skall springa på stan snart, nej, det är inte det jag menar. Det är så att jag börjar skriva bara för att skriva. Inte för att jag har något vettigt att skriva. Säg åt mig då!

Jag tar inte på mig min dinosaurie-tröja. Inte idag. Jag inviger röda jeans ist. Jag hoppas de klär mig lika bra som allt annat ;-)

Tjooo!!

is this love?

Love, pure love!

Nu när herr Silas är själv med mig så är han jättegosig och spinner hela tiden och lägger sig nära. Dessutom väntar han på mig i hallen när han hör mig komma upp för trapporna. Det är som balsam för själ och hjärta att vara väntad på och uppskattad. Även av en liten fyrfota kompis 3,5årsåldern.

som jag själv sa det på ren impuls.

Jag har hunnit typ inget. Men jag mår bra, trivs med att vara den nobody som man faktiskt är. Jag har levt 28 år i livets skola och skrattar oftast. Sedan har jag hunnit träffa andra människor i den gigantiska myrstack som jag skulle kalla jorden. Jag har kommit på att jag är rätt nöjd med min plats i den. Faktiskt.

Trams, typ...

Jag i en tidigare årgång, a la 2007 kanske?

Med en tvätt på g och med massor av projekt på en gång så sitter jag i min soffa denna måndag. Med fyra väggar med ny färg på sig så är det stora i projektet klart, men jag vet att det är det sista som alltid tar överlägset längst tid. Har jag lite tur så är det klart innan sommaren.

Svart och vitt har det blivit, så jag vår se vad jag kan frambringa i färg. Jag gillar färg.

Den väggen som skymtar i bakgrunden på bilden ovan är röd. Den var grå från början. Sedan var den kaffebrun under ett par år. Nu är den svart. Svart som natten.

Ny T-shirt, ny frisyr, lite mer utväxt skäggväxt. Samt den svarta väggen

Jag har inhandlat ett par röda byxor. Jag vet inte ens varför. Men man kan ju inte leva hela livet med hundra par svarta och blåa jeans? Rött åt folket. Speciellt när man är uppvuxen med KPML:r (nåja).

Thanaz. De var 3 minuter kvar tills dess auktionen gick ut, dessutom exakt min storlek. Tror jag. 29-32 i midjan. Trots att alla, läses ALLA, jeans jag har är av märket Diesel.

Någon gång skall jag inventera Jeansen.

Jag försöker få den kvarvarande katten (ja, jag skall poängtera att jag varit bödel ett tag till, det är jag värd) att vara mer av en linslus. Men det går inte alls bra. Nu har han gått och lagt sig någonstans där jag inte ser honom. Han gillar inte alls blixten på kameran. Han vet vad som vankas när mobilen kommer fram och han tittar per automatik bort. Han är smart den där, och samtidigt inte ett dugg lik sin husse.

Men ibland så.

Jag saknar dig.

Det borde vara så att hon låg i stolen. Som en svart liten boll

Det borde vara så att hon jamar framför toalettdörren

Det borde vara så att hon för väsen av sig från hallen

Det borde vara så att hon hoppar upp och vill lägga sig i ens knä

Det borde vara så att hon faktiskt också gör det

Det borde vara så att klumpen i magen och sorgen inte gjorde så ont.

Det borde vara så att... att typ.. hon borde vara här...

Det borde, men det går inte, för jag har dödat henne...

Så låg hon bara där

Never again...

Så låg hon bara där. Hon rörde sig inte längre, inga andetag höjde och sänkte hennes lungor som de brukade när hon låg stilla. Hon såg precis ut som vanligt men det var hon inte och det kommer hon aldrig mer att bli.

Det var med tunga steg jag vandrade mot det blåa djursjukhuset, hjärtat ville flera gånger egentligen bara vända, vända på en femöring, komma hem, öppna transportburen, säga "jag skojade bara Busan och låta henne hoppa ut igen. Men det gjorde jag aldrig.

Jag var ju bödeln för dagen, jag betalade och skrev på papper, som om det var en sak jag sålde.

Som straff fick jag bära en tom transportbur tillbaka. Det är det tyngsta jag burit sedan jag gjorde det sist. Nu står den där i hallen och jag kan inte öppna den och säga att jag skojade, det går inte. Det finns ingen Bus mera. Det kommer det aldrig att göra. Aldrig.

Leka snö.

Rutin ger bra resultat!

Jag lekte i snön en dag. Jag är uppväxt i snö och ser inte det som ett problem att de ligger i drivor. Jag nästan trivs i det. Inte bara nästan.

Klockan är sent och jag vill inte sova. Jag har ju saker att göra. Men jag gör dem bara inte. Varför är det alltid så??

När jag var ute i snön den 20de feb så var det massor av snö ute. Spårvagnar kunde inte gå i den, bussar var försenade av den. Men jag jag drabbades inte alls! Jag gjorde snöänglar.

Så fina de blev har jag all anledning att se nöjd ut, ja det har jag!

Ute faller snön!

OS-guld!

Nu är det inte läge att peka Petter!

Jag gillar att Sverige tog OS-Guld! Ja, det gör jag verkligen. Men allt beror också på hur man tar det. Det gör det. Som när Lina och Björn stakade hem det i OS senast, eller när Hellner gjorde det i 15+15, ja då står jag och skriker. Men nu var läget som följer. Sverige går ut med 2 andra lag, i stor ledning mot satan själv förkroppsligad i Petter Northug. På sistasträckan har vi Hellner, den som prickat formen bäst till OS. Jag tror redan där på att det faktiskt blir medalj, det tror jag. Jag nästan vet.

Petter tar in sekund efter sekund och jag blir lite nervös. Inte för att Sverige får ett lag till att slåss mot, mitt hat mot Norge har minskat mycket de senaste åren. Men att hamna på en placering bakom "honom", nej det hade jag inte löst. Jag väntar bara in den mellantidsnoteringen som säger att han inte plockar mer mot oss, och det slutar han göra efter 6,6 km, vid andra varvningen. I samma veva går Hellner loss och där ser jag OS-guldet som klart. Det får man om bara ett fall kan stoppa en.

Visst vinner han. Visst får Sverige ett OS-Guld! Men som jag sagt. Guld är det Bästa! Silver och Brons borde komma på en given 2a och 3deplats. Men att Petter Northug blir medaljlös, det slår sig in någonstans där emellan.

Och jag var övertygad om att det var exakt vad som skulle hända. För hade Vi vunnit och Norge (Läs Petter) blivit fyra så hade det varit som att komma etta OCH tvåa.

Jag unnade Anja ett brons och var därför glad att Vonn gränslade i slalomdelen av kombinationen. Jag gav till och med ifrån mig ett glädjetjut! Det får man inte, man får inte vara glad över andas olycka och en vinst skall förtjänas på egen hand. Men jag satt och hoppades på varenda olycka som finns skulle hända Petter denna dagen, också...

Bitter någon?

OS-GULD VAR DET JA!!

Otroligt ineffektiv

Med stafetten i bakgrunden så gör jag som jag brukar, typ ingenting. Tyvärr. Jag brukar avstanna efter det att jag fixat bort det värsta. Utan att vara allt för självkritisk tror jag nog att min nivå för "det värsta" nog ändras åt det sämre. Inte åt det pedantiska hållet, det är då säkert.

Jag är lika konsekvent som en sinusvåg, ja det är jag. Jag gillar det inte. I tanken är jag precis likadan hela hela tiden, men eftersom jag alltid höftar allt och litar på mitt eget ögonmått så blir det lite sisådär.

***

Jag lämnar fönstret öppet, håller ett öga på stafetten och ser om jag inte kan ge det en chans till.