OS-guld!

Nu är det inte läge att peka Petter!

Jag gillar att Sverige tog OS-Guld! Ja, det gör jag verkligen. Men allt beror också på hur man tar det. Det gör det. Som när Lina och Björn stakade hem det i OS senast, eller när Hellner gjorde det i 15+15, ja då står jag och skriker. Men nu var läget som följer. Sverige går ut med 2 andra lag, i stor ledning mot satan själv förkroppsligad i Petter Northug. På sistasträckan har vi Hellner, den som prickat formen bäst till OS. Jag tror redan där på att det faktiskt blir medalj, det tror jag. Jag nästan vet.

Petter tar in sekund efter sekund och jag blir lite nervös. Inte för att Sverige får ett lag till att slåss mot, mitt hat mot Norge har minskat mycket de senaste åren. Men att hamna på en placering bakom "honom", nej det hade jag inte löst. Jag väntar bara in den mellantidsnoteringen som säger att han inte plockar mer mot oss, och det slutar han göra efter 6,6 km, vid andra varvningen. I samma veva går Hellner loss och där ser jag OS-guldet som klart. Det får man om bara ett fall kan stoppa en.

Visst vinner han. Visst får Sverige ett OS-Guld! Men som jag sagt. Guld är det Bästa! Silver och Brons borde komma på en given 2a och 3deplats. Men att Petter Northug blir medaljlös, det slår sig in någonstans där emellan.

Och jag var övertygad om att det var exakt vad som skulle hända. För hade Vi vunnit och Norge (Läs Petter) blivit fyra så hade det varit som att komma etta OCH tvåa.

Jag unnade Anja ett brons och var därför glad att Vonn gränslade i slalomdelen av kombinationen. Jag gav till och med ifrån mig ett glädjetjut! Det får man inte, man får inte vara glad över andas olycka och en vinst skall förtjänas på egen hand. Men jag satt och hoppades på varenda olycka som finns skulle hända Petter denna dagen, också...

Bitter någon?

OS-GULD VAR DET JA!!