Med stafetten i bakgrunden så gör jag som jag brukar, typ ingenting. Tyvärr. Jag brukar avstanna efter det att jag fixat bort det värsta. Utan att vara allt för självkritisk tror jag nog att min nivå för "det värsta" nog ändras åt det sämre. Inte åt det pedantiska hållet, det är då säkert.
Jag är lika konsekvent som en sinusvåg, ja det är jag. Jag gillar det inte. I tanken är jag precis likadan hela hela tiden, men eftersom jag alltid höftar allt och litar på mitt eget ögonmått så blir det lite sisådär.
***
Jag lämnar fönstret öppet, håller ett öga på stafetten och ser om jag inte kan ge det en chans till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar