Han sitter där framme...
Salem Al Fakir var det ja. Vilken lirare! Stor del av konserter så spelas det ju inget, för det är ju inget medley rakt igenom, så artisten i fråga måste ju prata ibland med. Det är något med Salem och hans "är ni kvar?" mitt i allt är bara så klockrent. Hans "om ni vill sjunga med så är det också helt ok" känns bara rätt. Sedan när han blir inklappad och folk börjar gå så väntar han ett tag och säger att vi skall "säga hejdå till dem som går" och att "de har säkert saker som de behöver göra". Fantastisk liten sak den där energi-gubben med det fluffiga håret.
Någon låt kände jag igen, men det var bara melodifestival-låten som jag kunde sjunga med i nämnvärt. Det skall jag ändra på hade jag tänkt
Jag saknar Maia Hirasawa när hon aldrig spelar längre.
Ambivalens är ett bra ord, det har jag lärt mig idag, det kan man använda till mycket, jag skall bara lära mig att involvera det i vardagen. Lite som Am är mitt favorit-ackord. För att det var det första jag tog, det råkade nämligen vara med i ett medföljande häfte som första ackordet på House of the rising sun. Sedan insåg jag att jag inte kunde låten alls. Dessutom var den rätt kass. Fast de hade ju inte med varandra att göra, lite så jag jobbar när jag lägger upp stycken med text. Så länge ordet passar ihop med ordet innan så skriver jag det. Hänger det samman är det ett plus.
Jag är för trött för detta nu. Och Bitter. Man får vara det. För är det bara bitterhet man lider av, då har man det fortfarande lätt.
Whisky och godnatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar