snörvel..

Ibland har man ju e vilande krasslighet inneboende, högst olovligen, i sin kropp. Detta kan ofta vara en förkylning som inte bryter ut, utan som tar flera veckor på sig och tillsist så verkar det alltid som om den ger upp och är borta ett tag. I den släkt som jag fått den stora äran att födas i har vi dock en inbyggd brandvägg mot allehanda sådana irriterande odågor till sjukdomar som ex. håller en borta från jobb.

Kvällar med influensa kan morgonen efter ha bytts ut mot pigga ljusa dagar med promenader och magsjuka existerar i regel inte alls. Men skulle de dyka upp (från något ickesläkting som haft det i dagar) så är det oftast bara att lägga sig och vakna kry dagen efter.. visst CK.. ?

Men efter att ha haft en gryende förkylning ett tag, så verkar det som jag, högst ofrivilligt, framkallat den.. Min hurtiga joggingrunda gav mer än värkande leder och ben. Och nu sitter jag här.. redan superless på detta fysiska hinder till irriterat svalg.

Men, som jag kom på när jag vandrade till bussen som skulle ta mig hem, såhär på eftermiddagen i den begynnande, och i vissa avseenden påbörjade, hösten:

För att resa sig så måste man ju ha ramlat.. eller? Och hur är bättre och ärorikare att ramla än att springa in i en helt oväntad högerkrok? Vad är sedan roligare än att klappa marken, resa sig lite sakta, titta oförstående på ägaren av den oväntade högerkroken... Le, blinka lite.. och bränna av ett -annars då?

Jag försökte skriva innan, men som ni ser så gjorde svarta fasan det svårt.. katter är mysiga, men ivägen, ja.. de kan de vara..

Nej, jag skall lägga mig och hoppas att jag vaknar tidigt, och pigg. Men jag vägrar ställa klockan. Är jag inte frisk imorgon så ger jag kroppen tills på lördag, för då är det bara att infinna sig.. var? Ingen aning, men den gör bäst i att vara frisk när den kommer dit.. Shit, passar ju som officer..

Host host...