tidan

Ja, det var sylverster, namnet alltså som fick mig att fundera lite på loppet som går av stapeln vid nyår. Hur skall jag veta att det är Sylverster som har namnsdag då..? Jag får helt enkelt se till att det går ett stort lopp den 4/10, till min och min farfars (blir tyvärr postumt) ära!

*"En mil på rosor! FRANK-loppet!" (Viktigt att Frank skrivs med stora bokstäver)*

Så var det dags för CK att plöja upp för älven, denna gång inte helt tom på last, utan mycket manligare, i timmerhuggandets tecken.


Även om jag inte i min vildaste fantasi (och ja, jag har försökt) så kan jag inte se en timmerhuggare i rutig flanellskjorta hugga all denna ved.. men tänkas arbetsnarkoman..
Jag gjorde vad jag kunde för att man skulle se den hårt arbetande kusinen mot den ljusa bakgrunden. Och visst kan man skönja honom. En svart siluett. Med en kaffekopp i handen och totalt slutkörd efter massor av arbetstimmar till sjöss vinkade han och menade på att jag minsann borde skaffa mig en uteplats där på piren..

Sedan försvann han med sin last i fjärran..

Och jag fick springa längs piren i foppa-toffel-liknande tofflor och bråka med alla buskage som tvunget skulle vara i vägen. Bara för att komma tillbaka till jobbet.. världen är bra fuskig när vissa kan lalla upp längs en älv och vispa omkring allt vatten.

En dag då morgonmöte sliter en till jobbet klockan 8, medans arbetsdagen inte börjar förrän halv 1. Vad gör man då.. jo, om man är jag, vilket jag tacksamt nog är, så springer man. En nätt runda på 6 km fick det bli, och jag fick återigen konstatera att jag är totalt värdelös.. på att springa sakta.. underligt.. det går bara inte. Jag måste ha en "hare" för att springa sakta..

Visserligen borde jag städa lite.. men det blir inte mycket av den varan.. nästan aldrig. Usch för mig. Dessutom är jag hungrig..

Nej, livet kan vara bra svårt ibland..

Nej, nu är det dags att vila fingertopparna..