onsdag 10 februari 2010

Tiden går

Snart är de nu, snart är nu för länge sedan över.

Det var en gång vinter, det var jullov eller så runt, eller strax efter, årsskiftet 97-98. Det var sista jullovet innan jag slutade 9an. Allt skulle ändras och livet som jag visste det var på väg att ändras.

Och jag hatade det!

Det är nu väldigt många år sedan och jag kan skratta åt tankegångarna som jag så tydligt minns. Samtidigt så hade jag lite rätt när jag var rädd för att tiden skulle gå för snabbt. För det var det som var min största rädsla. Det kan det fortfarande vara.

Jag ser det lite som att stå och vänta på ett skenande tåg. Först står man där, inget tåg i sikte. Men tidtabellen säger att det minsann skall ankomma, och tiden tills dess minskar hela tiden. Sakta men ack så säkert. Man står där på perrongen, man vet också att tåget inte stannar utan skenar vidare. Plötsligt ser man det, man vet att det är på väg. Nu vet man det på riktigt. Man ser tåget på avstånd, långt avstånd. Solen reflekteras på tågets tak och i rälsen framför. Tågets framfart syns knappt, trotts att det skenar i en konstant hastighet, och ljudet från det har ännu inte nått fram.

Oavsett hur det ser ut, om det är långt eller kort, nytt eller gammalt så passerar de ens plats med en hastighet som visserligen är lika konstant, men som upplevs som tio gånger snabbare än innan. Hur långt det än är så tar passagen aldrig mer än ett ögonblick. Hur länge man än väntat på tillfället för det samma så passerar det lika fort. Innan det snabbt svänger och lämnar ens blickfång.

"Det var det de"

Jag har ont i halsen och mina ögon rinner. Hejdå?


1 kommentar:

Eva Charlotte sa...

"...framtiden väntar som en farlig gåta man har bråttom dit, sen är man där..."

- LW