Så låg hon bara där

Never again...

Så låg hon bara där. Hon rörde sig inte längre, inga andetag höjde och sänkte hennes lungor som de brukade när hon låg stilla. Hon såg precis ut som vanligt men det var hon inte och det kommer hon aldrig mer att bli.

Det var med tunga steg jag vandrade mot det blåa djursjukhuset, hjärtat ville flera gånger egentligen bara vända, vända på en femöring, komma hem, öppna transportburen, säga "jag skojade bara Busan och låta henne hoppa ut igen. Men det gjorde jag aldrig.

Jag var ju bödeln för dagen, jag betalade och skrev på papper, som om det var en sak jag sålde.

Som straff fick jag bära en tom transportbur tillbaka. Det är det tyngsta jag burit sedan jag gjorde det sist. Nu står den där i hallen och jag kan inte öppna den och säga att jag skojade, det går inte. Det finns ingen Bus mera. Det kommer det aldrig att göra. Aldrig.