for you...

När jag var liten hade jag en superhjälte, en som var utöver det vanliga. Med en arsenal av energi, en bottenlöst förråd av skämt, reptilsnabba kommentarer och repliker som var både oförutsägbara och geniala var det honom jag såg upp till. Han hade en superhjälteutstyrsel som visserligen ständigt ändrades men som hade det genomgående temat att den vara oklanderlig, som jag ville härma. Han förvandlade livet till en lek och diskussioner till något intressant och allt han gjorde ville jag också göra. Att avstå bad och sol för en patiens, att avstå lek för att gå in och måla, att avstå tv-spel för att skala potatis, ja, det var alla självklara val för mig.

Sanningen är att han aldrig skulle gjort sig så bra i varken film eller i tidningar. Han gjorde sig bäst i verkligheten och precis där fanns han, och för mig hade han alltid en stund över. För honom var jag viktig. Min superhjälte, det var han. Det är han fortfarande och kommer alltid att vara.

Jag tänker på honom dagligen men idag är det 11 år sedan jag såg honom senast.

I mitt hjärta och minne finns han alltid, men jag saknar honom så det gör ont...