Jonglera - ja, men bara med bollar..
Kan man bara jonglera så kan man inte förstå att andra inte kan det, så enkelt är det. Om man kan det är allt enkelt. Vissa kan hantera flera tankar samtidigt, det kan inte jag. När jag jonglerar med mina tankar så är det som om jag gör det med motsvarande oändligt antal bollar, samtidigt. Men ingen visar ens en tendens på att falla neråt, så att jag kan kasta upp den mot en ny riktning. De bara svävar där uppe i luften och jag har fullt upp med att hålla koll på dem samtidigt som jag lever det liv jag lever, passar mig för allt och blickar framåt. Ibland då och då dyker någon upp, plockar ner en tanke, visar mig den för mig och ger mig en insikt som jag nog i grund och botten alltid haft. Något självklart blir just det; självklart.
Så ser ni mig stående i mörkret, i ösregn utan kompass. Fäll upp ett paraply och säg hej. Det gör mig lycklig och tacksam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar