Sitter och spelar något onlinespel som går ut på att man skall skjuta och rädda straffar. Fotboll. Går väl sådär. Som alltid när man spelar ett spel som man kan få poäng på så ser man alltid hur enormt mycket många måste gå in för det. När man själv tycker att det gått sådär så kan man alltid vara garanterad att den som är sist på highscore-listan MINST har 10 ggr så mycket poäng.. Nästan skrattretande. Men det kan de allt ha, jag har ju ett liv.. haha.. Roligt är också att jag ofta säger (speciellt när det har med innebandy att göra): Fan, rädda bollfan så att det inte blir mål så har man gjort sitt jobb. Till skillnad från denna inställning sitter jag framför datorn och försöker göra mål. Men inte vilket mål som helst, det skall vara snyggt och varierande. Så otagbart som möjligt. Helt plötsligt har jag glömt allt vad "alla mål räknas" innebär. Skamligt!
Kallt som satan idag med, visste inte om jag skulle klara mig hela vägen från bussen till jobbet, men uppenbarligen gick det ju bra, sitter ju här och skriver nu, även om det känns som om den generella tempraturen i min kropp sänkts både en och två grader. Usch! Sådanhär kyla fanns det minnsann inte i Kiruna inte. Nej, där räckte det iaf att klä på sig.
Haha, det är ju såhär alla ser mig.. =)Skall se om jag inte hittar ett par varma dunisar som jag kan ta på mig.. morgonrock med kanske. Lägenheten är lika kall på vintern som den är varm på sommaren. Som referenspunkt kan jag ju säga att jag har en AC till denna sommaren. Impulshandlade den kl 4 på morgonen förra sommaren efter att ha vaknat i soffan helt tom på vätska. Akvariet jag hade då nästan kokade!
Väntar tills jag får ett infall att göra lite mat och stilla min hunger. Underligt känns det inte som om det är jag själv som är chef över mina egna handlingar. Som om jag väntar på klartecken från en Personlig tränare. Schizo? Blir något enkelt och väldigt studentlikt (till skillnad från när?) idag, mest för att få i mig något!
Tonya Harding när hon var på tapeten..Åkte spårvagn från Korsvägen här en dag, jag tror att det var i onsdags, efter innebandyträningen, som för övrigt inte gick helt som jag hoppats, men man skall inte klaga. 5ans spårvagn hem. Helt fullt med folk, jag först inte fattade det var så.. tills det slog mig. Haha, det var ju invigning eller motsvarande av konståknings-VM (?) i Scandinavium. Därav allt folk. Då hände något som hänt innan, typ gothia-cup eller så. Det slår aldrig fel. När en stad/spårvagn/platsen där jag är invaderas av folk från bollebyggd, härnösand, vännäs, visby samt alla andra ickegöteborgska städer så är det ju jag som är "hemma" i göteborg! Det är ju Jag som bor här. Alla andra är faktiskt inte ens nästan så mycket Göteborg som jag är. I min egna värld, skyddad bakom hörlurarna där radions musik strömmar, observerar jag folk som pekar ut saker som vi passerar längs vår resa nerför avenyn. Jag vet ju inte va de säger, men de gör sina nära observanta på vad vi passerar. Vilka turister! Det är nu min hjärna får storhetsvansinne och kaxigt tänker att de minnsan skall vara glada för att de får åka spårvagn och att de är lite töntiga som tycker att de är lite häftigt att göra just detta. Medans hjärnan har fått storhetsvansinne och är mitt uppe i att planera stadskupp/egen kanditatur i riksdagsval/världsherravälde så gör vettet som finns kvar i min fysiska person allt för att tagga ner. Risken finns ju att någon knackar en på axeln, väntar medans jag sakta tar mina hörlurar ur öronen och tittar på dem lite undrande och frågar.. : "Ursäkta mig, men var skall jag gå av när jag skall till Köpmansgatan"... snacka om att bli nedtagen på jorden med expressfart! Vem är det som är turisten? Eller. Det kanske inte mäts så?
Expressfart med spårvagn...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar