the man behind the mask...

Så.. i måndags kväll satt jag med skor i handen och tepjade dem... vänta nu.. tejpade??
Varför gör man sådant.. de e det inte alla som vet.. och för vissa låter det underligt även om man föklarar.. :-)

Svart tejp på vita skor.. snyggt, nej, det vet jag inte. Men effektivt när det begav sig innan...

Så.. vad skulle jag göra? JO, spela innebandy.. eller, för att sammanfatta det; Träna!!
Efter lite huvudräkning så kom jag fram till att det var 3 år sedan det sist hände.. 3 år!!

Nå, innebandy.. en sport jag fastnade för i tidig ålder.. Vad skulle man annars göra i den lilla byn Svappavaara..
Var jag bra, njae.. inte det.. men målvaktssysslan löste jag ju iaf =)

Man kan säga att jag spelat det i säkert 10-15 år. Med vissa glädjande minnen, och andra arga och frustrerade... jag har till exempel ett ärr som bevisar det senare..
men de är väl det som är tjusningen.. att det finns mycket av båda?

Mer om mitt ärr på högerhanden en annan gång. Tar ett tag att förklara. Och ännu längre att skriva... men ärret ser iaf ut som en smile-gubbe.. nåja..

Nu till måndagen.. aldrig har jag väl varit så nervös inför en träning.. nej, det har jag faktiskt aldrig varit.. Tyvärr finns det ingen bild på mig.. knappast så att jag ber någon fota mig..

Eftersom jag inte vet hur man gör något lite.. oavsett om det gäller fredagsgott (se tidigare inlägg) eller som i detta fall innebandy så var det kroppen som fick ta all stryk.

Hjärnan var med på noterna på en gång.. kroppen var det inte, och det blev inte bättre när hjärnan fallerade.. Efter att ha värt upp lite med skott och insett att reflexerna faktiskt finns kvar.. så blev det matchdags. Nåja, de e nu som min klagosång börjar... Det första som svek mig var lårmusklerna, tätt föjda av vaderna... Knäna börjar ta stryk och lederna saknade att bli uppvärmda korrekt.. När jag sedan började slänga mig i brist på ork så sabbade jag handlederna, armbågarna, höfterna. Hälarna var inte lika hårda som golvet jag mosade dem mot och en dum grej i skon gjorde att ena foten domnade av. Vid mål har jag en fårmåga att ta ut det på golvet.. med knogarna, och de är de inte vana vid utan fick ont. När träningen var slut och jag linkade av planen hade jag iofs gjort någon räddning, jag var relativt nöjd och helt slut! Muskler jag glömt att jag hade fick jag verkt i (och har fortfarande) *klagosång slut...


Vacker armbåge...

Spårvagn hem, duscha varmt, avlägga rapport =).. haha.. jag levde ju!

Vaknade dagen efter och visste inte med säkerhet hur jag skulle ta mig upp, än mindre till jobbet..
Fan vilken skön känsla.. de kan bli en vana tycker jag..! Vissa dagar e bra dagar!!
Och Mike, nästa gång tar jag allt du har att ge.. inga mål nästa måndag inte... =)