Jag saknar dig.

Det borde vara så att hon låg i stolen. Som en svart liten boll

Det borde vara så att hon jamar framför toalettdörren

Det borde vara så att hon för väsen av sig från hallen

Det borde vara så att hon hoppar upp och vill lägga sig i ens knä

Det borde vara så att hon faktiskt också gör det

Det borde vara så att klumpen i magen och sorgen inte gjorde så ont.

Det borde vara så att... att typ.. hon borde vara här...

Det borde, men det går inte, för jag har dödat henne...

Så låg hon bara där

Never again...

Så låg hon bara där. Hon rörde sig inte längre, inga andetag höjde och sänkte hennes lungor som de brukade när hon låg stilla. Hon såg precis ut som vanligt men det var hon inte och det kommer hon aldrig mer att bli.

Det var med tunga steg jag vandrade mot det blåa djursjukhuset, hjärtat ville flera gånger egentligen bara vända, vända på en femöring, komma hem, öppna transportburen, säga "jag skojade bara Busan och låta henne hoppa ut igen. Men det gjorde jag aldrig.

Jag var ju bödeln för dagen, jag betalade och skrev på papper, som om det var en sak jag sålde.

Som straff fick jag bära en tom transportbur tillbaka. Det är det tyngsta jag burit sedan jag gjorde det sist. Nu står den där i hallen och jag kan inte öppna den och säga att jag skojade, det går inte. Det finns ingen Bus mera. Det kommer det aldrig att göra. Aldrig.

Leka snö.

Rutin ger bra resultat!

Jag lekte i snön en dag. Jag är uppväxt i snö och ser inte det som ett problem att de ligger i drivor. Jag nästan trivs i det. Inte bara nästan.

Klockan är sent och jag vill inte sova. Jag har ju saker att göra. Men jag gör dem bara inte. Varför är det alltid så??

När jag var ute i snön den 20de feb så var det massor av snö ute. Spårvagnar kunde inte gå i den, bussar var försenade av den. Men jag jag drabbades inte alls! Jag gjorde snöänglar.

Så fina de blev har jag all anledning att se nöjd ut, ja det har jag!

Ute faller snön!

OS-guld!

Nu är det inte läge att peka Petter!

Jag gillar att Sverige tog OS-Guld! Ja, det gör jag verkligen. Men allt beror också på hur man tar det. Det gör det. Som när Lina och Björn stakade hem det i OS senast, eller när Hellner gjorde det i 15+15, ja då står jag och skriker. Men nu var läget som följer. Sverige går ut med 2 andra lag, i stor ledning mot satan själv förkroppsligad i Petter Northug. På sistasträckan har vi Hellner, den som prickat formen bäst till OS. Jag tror redan där på att det faktiskt blir medalj, det tror jag. Jag nästan vet.

Petter tar in sekund efter sekund och jag blir lite nervös. Inte för att Sverige får ett lag till att slåss mot, mitt hat mot Norge har minskat mycket de senaste åren. Men att hamna på en placering bakom "honom", nej det hade jag inte löst. Jag väntar bara in den mellantidsnoteringen som säger att han inte plockar mer mot oss, och det slutar han göra efter 6,6 km, vid andra varvningen. I samma veva går Hellner loss och där ser jag OS-guldet som klart. Det får man om bara ett fall kan stoppa en.

Visst vinner han. Visst får Sverige ett OS-Guld! Men som jag sagt. Guld är det Bästa! Silver och Brons borde komma på en given 2a och 3deplats. Men att Petter Northug blir medaljlös, det slår sig in någonstans där emellan.

Och jag var övertygad om att det var exakt vad som skulle hända. För hade Vi vunnit och Norge (Läs Petter) blivit fyra så hade det varit som att komma etta OCH tvåa.

Jag unnade Anja ett brons och var därför glad att Vonn gränslade i slalomdelen av kombinationen. Jag gav till och med ifrån mig ett glädjetjut! Det får man inte, man får inte vara glad över andas olycka och en vinst skall förtjänas på egen hand. Men jag satt och hoppades på varenda olycka som finns skulle hända Petter denna dagen, också...

Bitter någon?

OS-GULD VAR DET JA!!

Otroligt ineffektiv

Med stafetten i bakgrunden så gör jag som jag brukar, typ ingenting. Tyvärr. Jag brukar avstanna efter det att jag fixat bort det värsta. Utan att vara allt för självkritisk tror jag nog att min nivå för "det värsta" nog ändras åt det sämre. Inte åt det pedantiska hållet, det är då säkert.

Jag är lika konsekvent som en sinusvåg, ja det är jag. Jag gillar det inte. I tanken är jag precis likadan hela hela tiden, men eftersom jag alltid höftar allt och litar på mitt eget ögonmått så blir det lite sisådär.

***

Jag lämnar fönstret öppet, håller ett öga på stafetten och ser om jag inte kan ge det en chans till.

Philips rakapparat.

och exakt såhär trött var jag

Men gick jag och la mig? Nej, jag vilade huvudet mot ett par jeans istället. Med TVn på högsta volym och en dator som ger ifrån sig ljud så blir det svårt att få kvalitetssömn, ja speciellt när jag inte ens ger mig kvantitetssömn.

Och igår handlade jag tillslut en rakapparat, som fick ligga oanvänd i flera timmar innan jag kom på att jag ville se hur jag såg ut är jag inte såg ut som en skeppsbruten.

Min plan var att jag skulle testa mig fram, men tydligen var all-off växeln den som gällde för dagen, som alltid annars med andra ord.

nu ser jag ut som jag är 12 all over again.

Tankarna rusade till min fars "raka-av-sig-allt-för-första-gången-på-40-år"-ryck. Den gången fyllde han 60, jag är inte ens halvvägs. Nu känner jag mig naken, jag hade vant mig vid de där hårstråna i ansiktet.

Nåväl, de växer tillbaka.

förresten..

Jag misslyckades direkt. Var det inte så att det var den 19de i fredags? Jo det var det. Är det inte så att jag varje år den 19de Feb fyller år? När vakten frågar hur gammal jag är så kan jag köpa att jag svarar 27, för det har jag ju varit i ett år. 28 bara i en dag. Men att jag svarar 29? Det kan jag inte motivera. Alls.

Vi fortsatte.

Tema Ljusblått på fredag...
Och tema Ljusblått på lördag...

Dag nummer 2 då. Eftersom det var så kul på fredag så sa vi att det blir lördag med. Lät som en bra idé, fram tills det vankades morgon och trötthet efter att ha lekt i snön. Stödvila i soffan, så trött att det krävdes skidor på TV för att jag skulle vakna alls. Sent börjades det dagen till ära. När jag sedan skjutit upp utgången så länge att jag nästan skämdes så var det dags att bege sig ut i den snöiga vintern. Givetvis hann jag bara se halva skidloppet. Tur för mig att det var i det närmaste omöjligt att hitta en spårvagn som gick alls och de bussar som väl gick gick lika mycket efter tidtabell som mig. Tja, något sådant.

Jag hann med andra ord lyssna på OS-klassikern på radio. Stod och hejade på Hellner och Olsson innan det var dags att entra Haket.

No shit Sherlock!

Ritz på återbesök, Mamma Mia försök inte klättra ner på isen på vallgraven, och får ni för er att testa så se till att ni har en Frank som kan hjälpa er upp. Grundregel? Lite så ja. Snöbollskastning och häcklöpning även denna dag. Sedan när folket bestämde hemgång så bestämde Ocquer att det var dags för att flippa. Så jag hakade på flippandet istället för att slänga in handduken. Visserligen blev inte flippandet mer än en extra öl och en herrans massa danssteg på Orgia, men roligt? Definitivt!

När sedan handduken kastades så var det dags för efterfest. Vad jag vet så är efterfest en fest. Inte att behöva sitta själv med öl, ostbågar, gott och blandat samt toblerone. Short-track på TV. Men jag gjorde det bästa av det. Som alltid. Sedan gick jag walk of shame hem från den ena av mina vapendragare. Nästa gång CK, nästa gång!

God Morgon!

300, 28, ja. Lite så.

Vackra ängel!

Det började på morgonen, för det brukar dagar göra. Även för mig nu när jag blivit gammal. Jobb väntade, tråkigt nog fram till sena kvällen.

Efter att ha gruvat sig för den där förbannade födelsedagen på samma sätt som den, än mer, förbannade nyårsafton som alltid skall firas så visar det sig ofta, gång på gång om jag skall vara ärlig, att det inte är så illa som jag alltid får för mig att det är. För varför är det så illa?

För att jag blir gammal? För Faktiskt Frank, det blir du ändå. Så varför inte ta det för vad det är och slänga dig i snön och göra snöänglar. Eller en snöängel. Eller för den delen skriva Frank i snön i väntan på bussen. Snön ger en så mycket möjligheter.

Sedan stress stress, som jag hatar så myket, för att hinna över bron och jonia Ocquer på "familjen". Bra shit det där. Goda drinkar. Vem vet förresten vad Angostura är? Be samtidigt om att få betala i baren, annars blir det lätt ett par extra när det hamnar på nota.

En legendarisk kväll med Ocquer kan inte förklaras, bara upplevas. Ritz, häcklöpning, snöstorm, wopper-kastning och Stenmarckliknelser är bara stödord för att jag själv skall minnas att det var roligt roligt.

Stenmarck?

Jag återkommer med mera..

XXVIII

Idag fyller jag 28.

Detta är inlägg 299.

Jag skriver inlägg 300 när jag fyllt klart och kan berätta om hur bra det var.

Deal?

Stå på benen.

Visst är vinst skönt, men...

Nu är det natten igen, en dag som inte går till historien som en av de bättre. Segt att vakna, segt att gå upp. Hände inte mycket spännande på dagen och OS gick i förlorandets tecken. Och i kraschens.

Stackars Anja. Det är nästan så att man får dåligt samvete när ens första tanke faktiskt var "FAAAAN!! Det var den medaljen. Borde inte den första tanken tillägnats hoppet om att hon faktiskt var OK? Det är inte "nästan så att man borde få dåligt samvete". Det är: Tänk om, Tänk rätt Frank.

Visserligen kan det ha att göra med att man ser att folk ramlar titt som tätt, utan att de faktiskt händer jättemycket. Jag hoppas att det är det som är fallet denna gång. Och inte det att jag hellre ser en medalj, i en, i grund och botten, onödig företeelse om att ta sig ner snabbast möjligt på en snöbeklädd sluttning, före någons välbefinnande.

När någon annan skriver det i ord blir det lättare. Jag kopierar friskt från Aftonbladet.

"Inga medaljer, men vad gör det, en sådan här kväll?
Att Anja reste på sig efter den där kraschen slår ett OS-guld, alla åtta dagar i veckan."

Någon gång skall jag lära mig uttrycka mig.

Hur var det?

Det fina med människor är att vi inte minns smärta, så redan nu, bokstavligt talat, timmar senare är mitt minne lite rosaskimrande.

Och en helg till.

Många ord är det.

CK körde Suit up classy style. Jag försökte mig på en sunkigare stil, mest för att matcha ansiktsbehåringen. Tema brunt? Lite så kanske. Ingen bild blev det iaf, trots att det var planerat.

Firade in the year of the tiger, tydligen var det någon som fyllt år också, mindre relevant.

Klockan slog mycket när sömnen gjorde sitt inträde. Jäger som bara en till antalet var bättre, Captain-cola fungerade, fria öl var goda och kalla. Utgången var sen och det gjorde hemgången densamma. Taxin stannade inte på bron, det var roligt sagt av mig, om man var där. Då. Jag var det.

Citat skall byggas av ord, ord i form av kylskåpspoesi i mängder. Jag får se vad det blir. Det första blev oavsett:

Glad och galen!

Knivigt

Knivar, givetvis i rad.

Det första jag handlade när jag var på vippen att vara nog gammal och vis för att flytta hemifrån så spanade man ju omkring efter saker att köpa till det nya hemmet. Det absolut första jag någonsin handlade, och givetvis fortfarande har kvar, är ett set med knivar. Av någon outgrundlig anledning så känner jag mig handikappad utan just dessa. Eller vassa knivar generellt. Dessutom skall knivar vara vackra. De skall de.

Nu ca 7 år efter att jag flyttat hemifrån, och ca 1584 km därifrån den närmsta bilvägen, så hade jag tänkt att jag en gång skulle lära mig laga mat med. Det och slipa dem, sådär tufft. Typ...

Stökigt

Katter anpassar sig, också...

När man inte lägger saker där de skall vara, och det är väl sällan som jag faktiskt gör det, så ligger det snabbt saker precis överallt. Katten Silas verkar dock inte bry sig nämnvärt om detta. Duktig katt. Duktig.

Dagar som går.

Jag satte mig på platsen som jag trodde var reserverad för mig.

Men det finns en risk att jag överdriver min egen ålder, precis var jag än kollar så ser jag folk som är äldre än mig, som har fler upplevda dagar, veckor, år och decennium än mig. Folk som får en att verka bra mycket yngre. Men den platsen, den valde jag trots allt ändå.

Mitt självförtroende gjorde dock ett sista försök att peppa mig och tvingade mig att ta en bild på mig själv. Mest för att se hur lik jag var den där blå klisterlappen som uppmanade min hjärna att sätta mig just där.

Förrutom den blå halsduken fann jag faktiskt inget alls som liknade. Jag får helt enkelt skaffa käpp. Finns de i Diesels kollektion?

När jag vaknade i morse så såg jag hur fint solen sken på den vita snön och jag lovad mig att tappert gå ut och gå innan solen gav upp på Göteborg idag. När sekundrarna gick och blev minuter, som sedan utveckades till timmar så började jag inse att solen inte skulle vänta på mig. Idag kände jag att jag behövde solen mer än solen behövde mig, så jag gav mig inte in i någon dare mot vår närmsta stjärna.

En vacker, ack så vacker dag att spatsera.

Var det roligt att vara ute och gå? Tja, nja. Jag gillar fint väder, jag gillar snö, jag kan gilla att gå, jag gillar att hitta nya platser och utsikter. Men jag gillar inte att gå, eller att promenera själv. Jag kanske är för social för det? Jag vet inte, rastlös kanske? Måste jag bolla intryck med någon för att de skall bli bra intryck? Jag känner migsjälv sjukt bra i vissa lägen, i andra är jag som en främmande tvilling.

Men visst är det vackert med snö på marken och sol som skiner? Det får en att tänka tillbaka på Kiruna och det vackra med vintern. Tänk om allt det vita hade kommit ner i form av regn, no thanks.

Då min förkylning hindrar mig från att gå på äventyr på riktigt så fick jag enkelt och lugnt spatsera omkring på upptrampade stigar.

Och dricka te!

Tedrickande är min nyfunna hobby!

Citat när de är som allra, allra bäst!

It sounds like we

would of had a great deal to say

to each other

I bet when I leave

my body for the sky the wait will

be worth it

Tiden går

Snart är de nu, snart är nu för länge sedan över.

Det var en gång vinter, det var jullov eller så runt, eller strax efter, årsskiftet 97-98. Det var sista jullovet innan jag slutade 9an. Allt skulle ändras och livet som jag visste det var på väg att ändras.

Och jag hatade det!

Det är nu väldigt många år sedan och jag kan skratta åt tankegångarna som jag så tydligt minns. Samtidigt så hade jag lite rätt när jag var rädd för att tiden skulle gå för snabbt. För det var det som var min största rädsla. Det kan det fortfarande vara.

Jag ser det lite som att stå och vänta på ett skenande tåg. Först står man där, inget tåg i sikte. Men tidtabellen säger att det minsann skall ankomma, och tiden tills dess minskar hela tiden. Sakta men ack så säkert. Man står där på perrongen, man vet också att tåget inte stannar utan skenar vidare. Plötsligt ser man det, man vet att det är på väg. Nu vet man det på riktigt. Man ser tåget på avstånd, långt avstånd. Solen reflekteras på tågets tak och i rälsen framför. Tågets framfart syns knappt, trotts att det skenar i en konstant hastighet, och ljudet från det har ännu inte nått fram.

Oavsett hur det ser ut, om det är långt eller kort, nytt eller gammalt så passerar de ens plats med en hastighet som visserligen är lika konstant, men som upplevs som tio gånger snabbare än innan. Hur långt det än är så tar passagen aldrig mer än ett ögonblick. Hur länge man än väntat på tillfället för det samma så passerar det lika fort. Innan det snabbt svänger och lämnar ens blickfång.

"Det var det de"

Jag har ont i halsen och mina ögon rinner. Hejdå?

Sjuk

Idag har det varit sådär att vara jag. Efter att jag försökt kurera mig med whisky mot min begynnande förkylning. Jag VÄGRAR att vara förkyld.

Somnar och vaknar med öronont och en hals som är irriterad. Eftersom badminton var planerad så tog jag fram det tunga artilleriet.

C-vitaminer, alvedon, bafusin och te. Det blev en kamp mot klockan! Men jag förlorade, inte på poäng, matchen hann aldrig ens gå tiden ut. Jag förlorade på TKO. Stort. Och det stör mig.

Och jag lägger mig för sent, och jag tänker för mycket, och jag har ont i örat, och jag är snart äldre. Imorgon är jag en dag äldre.

Hejdå

Hairy-spice!

Nej, det är en laddare som saknas, det är det.

Ja, nu har det hänt igen, min laddare till trimmen är borta, puts väck. Visserligen märkte jag det för 2 veckor sedan, give or take. Eftersom jag "visste var den var" så tog det ett tag tills jag insåg att så inte alls var fallet.

Igen säger jag? Ja, jag har tappat laddaren till min tandborste med. Illa! Varken Eltandborsten eller trimmen har lämnat lägenheten, vad jag vet. Visst, laddaren har varit i Linköping en gång, men den följde snällt med tillbaka, I know that for a fact!

Till min glädje insåg jag att man kunde köpa en laddare löst, för 3oo pengar!!

Jag hittade min fars gamla skäggtrimmer. Att klippa skägg med den är ungefär lika enkelt som att kapa en palm med den största nyckeln på nyckelknippan. Men det går. Och när jag var klar så trodde jag först att jag dräpt en katt i handfatet av allt hår. Tills jag insåg att det faktiskt var Bus som lagt sig där.

Sedan flydde bus fältet, jag var fortfarande skäggig och handfatet ändå fullt.

Tänker på det, såhär kanske?

Amerikansk Fotboll

Inatt är det Super Bowl.

Någon gång skall jag lära mig se det fina i den sporten, lära mig vad den handlar om. Först skall jag bara lära mig reglerna och se om jag inte kan lära mig vanlig fotboll först.

Nu står det 1st & 10 på skärmen, det fattar jag iaf.

Nu är det natten och jag blev pigg, som vanligt.

Söndag snart slut.

Meister.

Idag har jag gjort inget alls. Ingenting. Vaknade, tog på mig pyjamasbyxor, och här sitter jag. Trött men vid gott mod. Egentligen borde man planera saker att göra på söndagar, så man får något gjort. Så man slipper sitta i tristess. Tröttma kan botas av aktiviteter, allt som är roligt är roligt.

Jag var på Nivå igår, när hände det senast, gissningsvis 16 Maj, förra året. Den gången stannade jag längre, men det kompenserar jag med att jag drack mer iår. Trött var jag också.

Fetaost till kebaben, genius! Så gott!

Jag tror att jag dansade precis hela tiden, inte bara bra.

Varför fotar jag inte på krogen, illa.

Rapapapapapa

Jag har ont i magen.

Men det är min enda åkomma. Något måste ha hänt, jag är inte trött och inte seg.

Tur för mig.

Snö ute, tidsfördriv.

Med nudlar och fiskpinnar framför mig som middag så knappar jag lugnt in dessa ord. Eller lugnt? Vem kan skriva lugnt, alla skriver väl så fort man kan, hela tiden? Eller?

När man missar en buss med någon minut och det tar hela 16 min för nästa att komma, då får man sysselsätta sig. Perfekt med snö, man kan kasta isklimpar och försöka träffa något. Inte mycket träffande, men kasta får man. Man ser vad målet är, eftersom området runt om ser ut som en Schweiz-ost.

När man sedan träffar så vill man ju avsluta på topp, så man sysselsätter sig med annat.

That's my name, that's my name!

Nu skall jag gå ut. CK kan ringa och skynda på mig annars. Tid är ett luddigt begrepp.

Rosa it is, i think.

Det är vackert

Den ena vackra

Den andra vackra

inget när?

När man försöker ligga före och tror att det faktiskt är så att man gör det, då kan man bli negativt överaskad av att man missat en avfart.

När man gör sig redo att sjunga på refrängen så kan det vara så att det är en hel del vers kvar.

När man kommer ihåg saker så minns man dem också.

När repet som håller en på plats går sönder, då får man hoppas att man lärde sig knyta innan man lärde sig gå.

När glaset är halvfullt så är det halvtomt för andra. Svepa det sista borde dock gå lika fort för de båda.

När amaryllisen slår ut i Februari så är det ungefär en månad för sent, bättre sent än aldrig?

När det snöar vit snö så ser man inte isen som är hal, eller slasket som är missfärgat.

Ungefär så är det.

-Den som kan tala väl kan ljuga väl.

-japanskt ordspråk.

make a portrait of me

jag ser vad det föreställer.

Jag gillar mig, därför vill jag ha en bild på mig här hemma hos mig, ja det vill jag. I tusch! Lisa skall göra en sådan, det är iaf vad jag hoppas på!

http://lans.blogg.se/

Bara jag får vinna, bara jag.

mig

Frank, pronounced /fræŋk/ (frangk), is a masculine given name. Originally it refers to a Germanic people, the Franks, who derived their tribal name from the type of javelin they used. It means "free Man" in Latin. In English, 'frank' also has the meaning of sincere or truthful.

Hoo-ah!

LT. COL. Frank Slade. Vem behöver syn när man har allt det andra?

Snön virvlade ner igår, sakta, snöflinga för snöflinga. Sakta dalandes mot den väntande marken. Ensamma ljuskällor lyste upp och den stilla tystnaden bröts bara stundtals av passerande spårvagnar på kvällens sista resa. Människors steg hördes i den, för kvällen, nya snön. Täckbyxors karakteristiska läte hördes över de övriga tysta sekundrarna. Stillheten var öronbedövande och lugnet hade verkligen lagt sig till ro.

Sedan blev det morgon, all den vackra snön var nertrampad och spår fanns överallt. Spårvagnarna passerade i parti och minut. Den mörka omgivningen, endast upplyst av enstaka lampor, var utbytt mot disigt ljus. Människor passerar som på en paradgata och bilar uppenbarar sig som om det var rally utanför. Nu var det ljud som var öronbedövande och lugnet har sedan länge gått till jobbet.

Varför gillar jag nätter? Guess.

If u give it back you'll get money quick. Irony at its best.