relativt mediokert 100...

Med mat i munnen författar jag.. tänk. Om man kombinerar mitt sätt att dricka öl (men också all annan vätska) med mitt sätt att äta mat (ogärna och ovant) så kan en enkel öl till maten minsann bli fel. När man sitter med en tom ölburk i handen, sneglandes på tallriken (som givetvis är orörd) så dyker det sakta upp ett litet ljus.. Äta var det jag skulle göra ja..

Är det månne kroppens eget trix för att lura hjärnan att dricka en öl till?
..bara en tanke...


Jag har varit ute och sprungit idag.. det kändes sådär, tråkigt helt enkelt.. jag var som ur rytm. Jag värmde upp.. Det var ju inte alls bra. Visserligen mådde väl kroppen bra av det... men jag hamnade as-långt från min vanliga startposition. Inte bra, så jag var ut rytm, sprang en bit, hittade en backe och spurtade upp för den. Eftersom jag inte alls gillade att springa idag och jag hade svårt att hålla ett lugnt tempo så tänkte jag att jag lika gärna kunde köra intervall.
Hade det funnits en Gud, och därigenom också en Djävul, så hade det varit Djävulen som fått alla stim-pengar för denna hemska träningsform. Däremot är det roligt att reta kroppen och lura den att den snart är klar, och sedan tvinga iväg den på två rundor uppförs igen.

Såhär kanske det såg ut när jag kom upp.. vad vet ni?

Jag tänkte på en grej senast, senast jag var ute och sprang alltså. Tror att tanken dök upp i höjd med Stigs Center, fast på andra sidan motorvägen, när jag korsade vägen som tar bilar upp på motet. När man följer cykelbanan som jag gjorde så måste man göra en liten sväng för att korsa vägen vid övergångsstället, detta gör att man också måste svänga tillbaka på cykelbanan. Eftersom det inte går i det oerhörda tempo jag önskar så känns kurvan ganska lång.

Allt eftersom raksträckan rätades ut och avståndet till nästa "delmål" förlängdes och rymdes i mitt blickfång så slåg det mig. Varför? Vad är det som gör att människor, som jag, springer ut och möter en motståndare (sträckan) som aldrig veknar, som aldrig ger med sig. Vad får folk att dessutom lägga in en ännu svårare (tid) som det måste göras på? Både stråckan och tiden är konstanta och orubbliga. Tyvärr...

Usch, måste sova.. kan inte ens hålla mig vaken kroppen bara b

Ja, så långt hann jag skriva igår.. sedan somnade jag återigen på soffan. Allt ovanför detta är alltså skrivet 31/7. Tydligen trött då. Idag är det dags gå ut och träffa Erik som duktigt besöker staden på Sveriges framsida. Det som är bra med Erik, och nu pratar jag för folk som träffar honom första gången, är att han tränar. Styrke. Vad jag menar med detta är att man slipper fråga vad tränar du, eller, om träning kommer upp som samtalsämne, då kan man lätt lista ut vad denne gör. Har man överarmar som mäter mer i diameter än en annans lår. Hur svårt kan det vara då?
Att däremot lista ut att man har en innebandyspelare framför sig, då måste man nästan haffa denne påväg till träning med innebandyklubban i högsta hugg för att lösa det.

Nej, för att vara inlägg nummer 100 så vet jag inte om det ger ens mig så mycket till glädje. Men visst, 100 är alltid 100. Skall man skåla på det? Jag orkar nämligen inte ha framförhållning nog att ta mig till stan innan Erik anländer.. Jag börjar istället ta mig dig när han redan är där. Det kan han allt ha den där lille.