Jag saknar dig.

Det borde vara så att hon låg i stolen. Som en svart liten boll

Det borde vara så att hon jamar framför toalettdörren

Det borde vara så att hon för väsen av sig från hallen

Det borde vara så att hon hoppar upp och vill lägga sig i ens knä

Det borde vara så att hon faktiskt också gör det

Det borde vara så att klumpen i magen och sorgen inte gjorde så ont.

Det borde vara så att... att typ.. hon borde vara här...

Det borde, men det går inte, för jag har dödat henne...

Så låg hon bara där

Never again...

Så låg hon bara där. Hon rörde sig inte längre, inga andetag höjde och sänkte hennes lungor som de brukade när hon låg stilla. Hon såg precis ut som vanligt men det var hon inte och det kommer hon aldrig mer att bli.

Det var med tunga steg jag vandrade mot det blåa djursjukhuset, hjärtat ville flera gånger egentligen bara vända, vända på en femöring, komma hem, öppna transportburen, säga "jag skojade bara Busan och låta henne hoppa ut igen. Men det gjorde jag aldrig.

Jag var ju bödeln för dagen, jag betalade och skrev på papper, som om det var en sak jag sålde.

Som straff fick jag bära en tom transportbur tillbaka. Det är det tyngsta jag burit sedan jag gjorde det sist. Nu står den där i hallen och jag kan inte öppna den och säga att jag skojade, det går inte. Det finns ingen Bus mera. Det kommer det aldrig att göra. Aldrig.

Leka snö.

Rutin ger bra resultat!

Jag lekte i snön en dag. Jag är uppväxt i snö och ser inte det som ett problem att de ligger i drivor. Jag nästan trivs i det. Inte bara nästan.

Klockan är sent och jag vill inte sova. Jag har ju saker att göra. Men jag gör dem bara inte. Varför är det alltid så??

När jag var ute i snön den 20de feb så var det massor av snö ute. Spårvagnar kunde inte gå i den, bussar var försenade av den. Men jag jag drabbades inte alls! Jag gjorde snöänglar.

Så fina de blev har jag all anledning att se nöjd ut, ja det har jag!

Ute faller snön!

OS-guld!

Nu är det inte läge att peka Petter!

Jag gillar att Sverige tog OS-Guld! Ja, det gör jag verkligen. Men allt beror också på hur man tar det. Det gör det. Som när Lina och Björn stakade hem det i OS senast, eller när Hellner gjorde det i 15+15, ja då står jag och skriker. Men nu var läget som följer. Sverige går ut med 2 andra lag, i stor ledning mot satan själv förkroppsligad i Petter Northug. På sistasträckan har vi Hellner, den som prickat formen bäst till OS. Jag tror redan där på att det faktiskt blir medalj, det tror jag. Jag nästan vet.

Petter tar in sekund efter sekund och jag blir lite nervös. Inte för att Sverige får ett lag till att slåss mot, mitt hat mot Norge har minskat mycket de senaste åren. Men att hamna på en placering bakom "honom", nej det hade jag inte löst. Jag väntar bara in den mellantidsnoteringen som säger att han inte plockar mer mot oss, och det slutar han göra efter 6,6 km, vid andra varvningen. I samma veva går Hellner loss och där ser jag OS-guldet som klart. Det får man om bara ett fall kan stoppa en.

Visst vinner han. Visst får Sverige ett OS-Guld! Men som jag sagt. Guld är det Bästa! Silver och Brons borde komma på en given 2a och 3deplats. Men att Petter Northug blir medaljlös, det slår sig in någonstans där emellan.

Och jag var övertygad om att det var exakt vad som skulle hända. För hade Vi vunnit och Norge (Läs Petter) blivit fyra så hade det varit som att komma etta OCH tvåa.

Jag unnade Anja ett brons och var därför glad att Vonn gränslade i slalomdelen av kombinationen. Jag gav till och med ifrån mig ett glädjetjut! Det får man inte, man får inte vara glad över andas olycka och en vinst skall förtjänas på egen hand. Men jag satt och hoppades på varenda olycka som finns skulle hända Petter denna dagen, också...

Bitter någon?

OS-GULD VAR DET JA!!

Otroligt ineffektiv

Med stafetten i bakgrunden så gör jag som jag brukar, typ ingenting. Tyvärr. Jag brukar avstanna efter det att jag fixat bort det värsta. Utan att vara allt för självkritisk tror jag nog att min nivå för "det värsta" nog ändras åt det sämre. Inte åt det pedantiska hållet, det är då säkert.

Jag är lika konsekvent som en sinusvåg, ja det är jag. Jag gillar det inte. I tanken är jag precis likadan hela hela tiden, men eftersom jag alltid höftar allt och litar på mitt eget ögonmått så blir det lite sisådär.

***

Jag lämnar fönstret öppet, håller ett öga på stafetten och ser om jag inte kan ge det en chans till.

Philips rakapparat.

och exakt såhär trött var jag

Men gick jag och la mig? Nej, jag vilade huvudet mot ett par jeans istället. Med TVn på högsta volym och en dator som ger ifrån sig ljud så blir det svårt att få kvalitetssömn, ja speciellt när jag inte ens ger mig kvantitetssömn.

Och igår handlade jag tillslut en rakapparat, som fick ligga oanvänd i flera timmar innan jag kom på att jag ville se hur jag såg ut är jag inte såg ut som en skeppsbruten.

Min plan var att jag skulle testa mig fram, men tydligen var all-off växeln den som gällde för dagen, som alltid annars med andra ord.

nu ser jag ut som jag är 12 all over again.

Tankarna rusade till min fars "raka-av-sig-allt-för-första-gången-på-40-år"-ryck. Den gången fyllde han 60, jag är inte ens halvvägs. Nu känner jag mig naken, jag hade vant mig vid de där hårstråna i ansiktet.

Nåväl, de växer tillbaka.

förresten..

Jag misslyckades direkt. Var det inte så att det var den 19de i fredags? Jo det var det. Är det inte så att jag varje år den 19de Feb fyller år? När vakten frågar hur gammal jag är så kan jag köpa att jag svarar 27, för det har jag ju varit i ett år. 28 bara i en dag. Men att jag svarar 29? Det kan jag inte motivera. Alls.