Inte sällan funderar jag på hur det kommer sig att allt är så fruktansvärt olika med och utan musik i öronen. Med musik strömmande ur små materiella hörlurar stängs hela omgivningen av, de intryck man får reduceras till synens. Andras samtal blir bara parenteser och det enda som avslöjar att de äger rum är de obligatoriska läpprörelserna. Stunden är som tagen ur en film där alla andra är statister som bara spelar en biroll i filmen om en själv. Staring myself.
Nej nu får jag sluta, jag kan knappt fokusera blicken... Bara ett par trappsteg till. Bara för att jag är så klen så ska jag springa imorgon. Tja!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar