barn..

Darkwing Duck... Nu blir vi farliga! Gizmokwack... Knackelibrankelfnatt. För visst var det så han sa. Givetvis var dessa figurer viktiga biroller i filmen om mig staring Me. När man levde på tiden då man var som en slav framför det man gillade. När man kunde släppa allt när ett viktigt klockslag slog. Video, ja, visserligen.. Men samtidigt inte. Man spelade in om man inte var hemma. Kunde man så tog man sig hem. Nästan så man kunde spegelvända det och ställa tiden efter oss när vi kom hem och inte efter när tvprogrammet började. Jag funderar fortfarande på vad som hände när knattarna lurade farbror Joakim att det var onsdag istället för tisdag, bara för att få sin månadspeng. Så de kunde köpa en sparkcykel på reans sista dag.. Videobandet tog slut nämligen..