Visst är det nästan läskigt att en kväll kan gå så fort och att man kan göra så lite. Tänk om man hade ett jobb där man kom hem till sovdags? Inga utfyllnads-tider som skall fyllas ut, inga transportsträckor att vandra. Mindre tid att önska att man faktiskt gjorde något på. För sådana som mig, som utan problem kan komma på att en dag är slut och att morgonrocken faktiskt varit det enda klädesplagg man haft, kan avsaknaden av rastlöshet komma tillbaka i en sorts samlad styrka. En styrka som kan vänta bakom nästa hörn och som inte sällan, lite likt en av små snöbollar uppbygd lavin, drar ner det mesta i sin väg. Som den köpgalning jag är har jag självklart köpt överlevnadsutrustning. Men tyngden av packad snö känns alltid pressande... /F