snabb som blixten!

Underligt hur man skall påverkas av en mage som inte riktigt vill vara med. När det känns som om man nästan skall spy när man ökar lite i hastighet. Nej, sådant är irriterade Jag kan klara att benen knappt bär mig, att det muskulära strejkar. Att andningen inte hänger med i tempot. Allt sådant löser jag, och kan köpa. Men att magen går på egen inslagen linje.. Nej, oacceptabelt!


Visserligen skall man ha i åtanke att jag sprang snabbare än någonsin på den sträckan, att det tempot var högt rakt igenom. Att jag faktiskt sprang på min näst snabbaste kilometerhastighet någonsin, på en 8,5km-slinga. Känns faktiskt bra. Så nu, efteråt. Då skall jag inte klaga nämnvärt :) Roligt är att jag lyckas hålla tempot uppe.

Blir en del snack om löpning för min del.. undra om det beror på att jag faktiskt gör något annat, kontinuerligt alltså, än att jobba på min fritid. Men men, det har väl också att göra med att jag faktiskt aldrig trott att jag skulle lösa att springa... Men oj vad det kan vara kul... Även om det samtidigt är lite ensamt. Som idag, klockan var mörkt på himlen och jag sprang slättadamm. Visserligen var det upplyst av lampor, men mörkt trotts detta. En ganska mysig idyll om man uppskattar filmiskt mörka men, av svagt ljus, upplysta platser a lá David Lynch.

2 gånger tittade jag mig över axeln för att se om jag var förföljd. Tur för de icke-existerande förföljarna att de var just icke-existerande.

Vissa gånger kan det vara dumt att följa takten i en låt. Speciellt om det råkar vara uppförs och takten går omänskligt fort! Nu vet jag till nästa gång... Vad jag också märkte var att det var svårt att hålla tempo sista biten när alla snabba låtar var slut. Det måste åtgärdas till nästa gång..

Nej, börjar tidigt imorgon, så jag lägger mig.. snart..