vad man saknar...

För att något skall lämna ett tomrum efter sig så måste något finnas till och ta plats först. Först då saknas något på riktigt.

Det går inte en dag utan att man skänker en tanke, frivilligt eller ofrivilligt, åt något som inte längre är som den en gång varit. Man tänker på roliga saker som frambringat skratt, minnen som bara var trevliga som man håller nära hjärtat. Minnen som alltid utspelar sig i fina miljöer, ibland mycket finare än vad de en gång faktiskt var. En solig och varm strand, ett av stearinljus upplyst rum eller en varm men mörk midsommarkväll. En myggfri midnattssolsupplyst natt, en brasa som brinner och värmer den annars så kalla vinternatten. Hela tiden fasas det dåliga i minnena bort och försvinner tillslut helt. Tills man är helt övertygad om att de perfekta ögonblick som man kommer uppleva i livet kanske redan är upplevda och att det inte går att överträffa de som varit.

När graderna sjunker och kylan inte är nådig så minns man istället bara knarret under skorna och de mysiga gatulamporna som lyser upp den bäcksvarta vintermorgonen. När regnet vräker ner och allt man äger och bär är lika blött som vattnet själv så tänker man istället på hur man bara kunde skratta åt eländet när dagens många mil var avklarade och man fick ett tillfälligt, om än dåligt, skydd.

Saknar hela tiden saker, vissa saker bara lite glorifierade, andra saker mycket mer än så. Men även jobbiga saker kan vara skönt att minnas, och framförallt veta att det är något som man klarade av eller hanterade. Kanske är det även dessa minnen som får en att vilja uppleva de glada saker igen, ett ständigt sökande för att få göra just det. Nostalgiker utan dess like.

Jag har svårt att sakna det jag aldrig har haft, däremot tänker jag ofta på vad som skulle hänt eller hur det skulle vara idag om något som inte finns i livet idag bara skulle ha en naturlig plats. Hur skulle livet se ut om jag inte var äldsta barnet? Hur skulle jag vara då? Var i livet skulle jag vara och hur skulle resan dit se ut?

Sådana tankar är ogreppbara och ibland lite svåra att hålla styr på. För hela den värld man vet kan vändas uppochner vid sådant resonemang.
Vad man däremot saknar är saker som lämnat ovan nämnda tomrum, det som tagit plats och som inte längre finns kvar. På ett lite underligt sätt så är det lite av en tvärtomkänsla som utspelar sig. Det liv man levt och den värld man kan blir istället en värld som aldrig kommer bli sig riktigt lik.
Farfar kommer aldrig mer att läsa NSD vid sitt köksbord när jag hälsar på, Per kommer aldrig sitta i fönstret och lägga sin patiens med pipan i högsta hugg, Anna-Lena kommer inte att hitta på några nya sånger som jag lär mig på två minuter och Balthazar kommer aldrig hoppa och lägga sig sked när jag lägger mig i soffan.

Vissa minnen kan göra lite ont att tänka på och saknaden man känner kan göra en ledsen. Men jag är ALLTID glad att jag har dessa minnen. Dessa minnen behöver ingen vacker miljö, de är så vackra i sig själva...

...