Musiken är dirigenten

Vandrade sakta till bussen idag, på väg från Morfar och hem. Från hörlurarna kom musik, Maia Hirasawa (helt underbart), och jag lallade mig fram längs smågatorna. En trallvänlig låt gjorde humöret på topp och glada minnen från nu och då dök upp i min hjärna och ett leende spred sig. Sedan byttes musiken mot en annan låt, en dystrare, Roselin hette visst låten, och andra minnen dök upp.. Inte längre lika glada, utan mer nostalgiska. Hela huvudet fylldes av tankar.

Hade precis sett lite ut programmet "Talang 2007" på TV och en 18årig tjej som var buktalare, hur bra som helst. Verkligen en person som kan få en att ställa sig upp ur sin fåtölj och skrika JA, fan va bra! En person som man unnar saker och som får en att spontant bara glädjas. Ungefär samma sak som hände varje gång man såg Markus från Idol på TV. En person som bara dagarna innan Idol var precis som jag, precis lika vanlig som jag, precis lika "vem som helst" som jag. Men som vecka in och vecka ut fick en att verkligen heja och hoppas. Att han sedan var från norrland var väl bara ett plus. Tror väl någonstans att det är sådant som verkligen får människor att gå man ur huse för att visa uppskattning. Just p.g.a. att han är en vanlig människa som spelar på proffsens villkor, och gör det så bra. När de höga tonerna bara satt som ett smäck och en annan fick tårar i ögonen av det. Tror för övrigt att alla har någonting som de är så bra på, men att just den egenskapen kanske inte platsar i listan över "saker som folk verkligen vill kunna och imponeras av" Få har ju egenskaper som passar för en scen framför massor av hänförd publik, men ändå har alla något som just de är bäst på... Helt övertygad.

När jag senare släppte den tanken kom en ensam moped åkandes, man såg lampan, den kom närmare och försvann sedan. Då slog det mig hur mycket ljus kan göra för en. Om man kommer färdandes i en bil i mörkret (det var ofta mörkt i norrland, också därifrån jag har de flesta av mina "åka bil" minnen, och såg en lampa lysa ,vid en av människor byggd, byggnad. Då såg det genast väldigt gästvänligt ut. Men bara för ögonblicket. När man sedan passerat platsen så var den lika kall som resten av omgivning (som i norrland ofta bestod av mörk skog, som bara lystes upp av lamporna på bilen). För en person som är hopplöst utelämnad ute i en kylig natt så är inte den vita upplysta väggen på ena sidan av Ica Maxi varmare eller mer gästvänlig än en tall mitt ute i ödemarken. Även om ens hjärna ofta vill tro det.

När jag lyssnar till musik så har jag ingen styr över mina egna tankar, jag går som i en egen liten värld och i den berör jag alltid små minnen eller tankegångar. Övriga världen är mer som rekvisita i min värld, min scen.
Plötsligt blir det tyst och batteriet på telefonen är slut. Världen tränger sig på som en inbrottstjuv. Överallt möter man andras världar, andras prat och konversationer. Man inser att man är långt ifrån ensam i denna stora värld och att alla andra finns och har transportsträckor att sitta av.
-Pling... "stannarskylten" i bussen lyses upp och någon går av, kanske för att gå mot ett ljus som representerar deras hus, som ger värme i den kyliga kvällen.
Sedan fortsätter bussresan och alla mänskliga materiella saker man möter på vägen är för en sekund sådär gästvänliga som man ibland kan få för sig... men efter att bussens lampsken lämnat dem bakom sig är de lika kalla som den metall de är gjorda av.
-Pling, nu är det jag som står för knapptryckandet och den röda "stannar-texten" dyker återigen upp i bussen. Jag kliver av, tar mig hem till mitt, av människor byggda ljus, och kommer in i en varm lägenhet där katterna kollar på mig som om de undrat var jag varit.
Ens hem är ens borg... och ens tankar kan ibland vara underligt svårbegripliga...

Imorgon skall mor min springa Göteborsvarvet, hon är strong hon!

/Frank