Ett farväl

Ibland smärtar det mer än andra gånger att få rätt. Att mina ord: "jag kommer sakna dig nästa vecka" skulle vara så sanna, det trodde jag aldrig. Problemet är att jag inte bara kommer sakna dig denna veckan, jag tror att jag kommer sakna dig varje dag av resten av det som är mitt liv.

Från och med idag finns du inte mer. Det är nu alla ord som man borde säga till personer man tycker om börjar bubbla i mig, alla fraser som faktiskt betyder något skulle kommit fram till dig. Du var så mycket mer än en kollega för mig.

Vi skapade en egen jargong vi två, med egna ord, tagna från andra. Jag vill bara ringa dig och sedvanligt säga att vi chokade hela dagen idag, att det gick så bra, så fy fan. Ja, du vet med den där betoningen på orden som vi använde till allt. Jag försökte använda det idag, men det var ingen annan som förstod. En dag som med dig hade inneburit lika mycket träningsvärk i magen, av skratt, som i resten av kroppen av hårt arbete och torra ögon av "skratta så man gråter"-tårar åt något helt ologiskt skämt om något irrelevant. Det byttes ut mot en helt annan magont, och tårar, ja, sådana kom det också, men liksom inte av den anledning jag ville.

Vi var lika ofta oense som vi var eniga om saker, du hade uppfattat det på ett sätt, jag på ett helt annat, men vi hittade alltid den gyllene medelvägen. Vi hade båda lika mycket rätt, eller om du så vill, lika mycket fel. Men vi lyckades alltid, och vi hade alltid roligt när vi gjorde det. Du hade alltid ett råd att ge, dömde aldrig. Du delade med dig av erfarenhet, du lyssnade och fattade alltid när det var på skoj och när det var allvar.

Jag måste säga, det är en klen tröst att tänkte tillbaka på våra sista ord till varandra, att de var det närmsta man kan komma ett adjö, när adjö inte finns på kartan. Men det är i alla fall en klen tröst.

Du stapplade in i mitt liv en tidig morgontimma, det måste varit 2006, med orden "är det bara jag som dricker kaffe på det här stället". Det var aldrig meningen att du skulle stappla ut.

Du finns inte mer, det kommer jag aldrig riktigt acceptera.

Mina ord strömmar inte fram som jag vill, jag kan som inte komma på orden som beskriver dig, och allt du var så bra på. Men är det kanske inte just det? Du var sådär bra, helt utan att behöva ha superlativ som beskriver din personlighet.

Tack Roger! Jag är överlycklig att jag fick äran att träffa, och lära känna dig.

sov gott

Jag gillar att det är natt, jag gillar det tysta som det innebär. När enstaka ljud blir vackra, egna och inte bara väsen. När sommarnatten påminner en om att det nog fortfarande är just sommar. Avsaknaden av personer på åkturen hem. För det är ändå något vackert med att rulla fram längs cykelbanorna i en, näst intill, öde stad. Ljudet av grus som ens enda sällskap har man samtidigt valt att överrösta med musik vald av någon annan på en radiostation.

Friskt och fridfullt. Till den grad att det är svårt att ta in. Samtidigt är min tid på dygnet, den tid när jag trivs som bäst, den är ändå ett avslut. Ett -hej då till en dag som varit. Ett avstamp mot en ny dag med nya möjligheter och det enda man måste göra är att sluta sina ögon, vandra runt lite i drömmarnas stad och återvända.

Är det därför jag inte lägger mig?

Hatar jag avslut till den milda grad att det indirekt påverkar min dygnsrytm?

Eller är det så enkelt att natten saknar måsten? När tid för reflektion faktiskt finns och nät den ack så snabba visaren på klockan faktiskt verkar sakta ner lite. Lite som att ge en chansen att komma ikapp. Som en hjälpande hand mot stressen som ständigt hugger efter ens akilleshäl.

Klockan visar 04.00, de röda siffrorna har bestämt det. Vet ni? Jag bryr mig inte. Det måste man inte, om man inte vill.

Just nu är det lite för enkelt, så att det nästan är tråkigt. Ändå sover jag inte. Är det för att jag funderar varför som jag inte blir det, eller är det tvärt om? Jag skriver sällan jag vet.

För att jag inte bryr mig.

En motsvarighet till tystnad när det gäller skrivande har tydligen... se, jag kan inte ens slutföra en mening.

nattinatt

Det är dags för semester snart, med massor och åter massor av saker att göra. Eller?

För visst kommer jag göra saker?

Jag har faktiskt inte kommit på något bra att göra ännu, inget spikat och inget som måste göras en viss dag. Problemet med att man kan göra saker lite när man vill är att man inte gör det. Allt borde komma med en "bäst före-stämpel"

Och jag söker (för nu kan man väl använda ordet?) efter bra resor uppåt, bara över en helg, det kanske är lika bra? Kiruna, det var ju ändå rätt länge sedan? 4 år, give or take.

Whip It!

"Vinkande med vimplar och på väg på lådsas bortamatch" (football!) - scenen. Pure perfect.

Min lägenhet är en ruin, så jag borde ta tag i det, men det tror jag inte att jag vill. Dessutom borde jag sova snart, men det kommer inte heller att hända.

300g chips och 1kg vingummi är aningen mycket, även för mig. Nu skall jag koka kaffe. På 6an.

en månad, nästan

Som sagt, snart en månad sedan. Tiden går fort, oavsett om man gör något eller inte. Det var måndag nyss, om ett par timmar är det den första dagen på veckan igen. Låter man saker förfalla, då är det precis vad som händer. Det gäller visst även en lägenhet, igen.

Jag har en katt i knät, som kurrar, det gör han bättre än mig, dessutom har han päls. Yes, I know, I dont make sence.

Förmågan att uttrycka mig är lite som bortblåst och viljan att göra densamma är typ hack i häl bakom. Själv sitter jag i min soffa och undrar var dagen har tagit vägen. För när det är mörkt och man bara har datorskärmen som lampa, då vet man att det är natten. Eller?

Min oförmåga att knyta mina egna armband runt min handled har gjort att jag inte kan spela gitarr, inte för att jag kunde det innan, men nu har jag sår på fingrarna. Alla kan slinta, visst?

Det var en film på tv nyss, jag såg den, jag som är kass på sådan, att se på film. Falskt Alibi hette den, bra var den, med en twist. I just love twist.

När jag spontant skulle handla ett SuperMeal igår, så tyckte jag att det var lite dyrt, tills jag insåg att mitt snabba och tillfälligtvis otydliga prat hade fått damen i luckan att tro att jag skulle ha två stycken. Min vana trogen levde jag med mitt misstag och skrattade åt detta faktum. Så jag hade kvällsmat i form av strips, frukost i form av en hamburgare och sedan även lunch. Givetvis även då en hamburgare. Tyvärr blir dricka avslagen om man inte har dem i flaska eller burk. De kommer nog stå i det där kylskåpet i många dagar till.

Jag hittar filmer jag vill se, Whip It. Plus en hel del till. De har alla en gemensam nämnare.

Jag är uttryckslös idag, så jag avslutar, lite som en med gitarr, med orden "jag får liksom ingen ordning"

Tjoho

bryderier, dock inte berts.

Vad är livet utan utmaningar? Långtråkigt? Trist? Kanske alldeles... alldeles underbart. För visst kan det väl vara så? För gör man som mig och fullkomligt älskar utmaningar, då finns de i drivor, klasar eller på hög, beroende på vilket uttryck som passar bäst. För när man är klar med den ena, då kommer nästa, eller så kan man göra den förra ännu bättre. Ibland blir det nog lite av båda, ibland blir det nog mycket.

Jag gillar mål som bara hänger på mig. Jag gillar när det finns hinder att ta sig över. För det är det positiva med utmaningar som man är ensam om att påverka, man behöver inte bära. Man kan lägga sin energ till att tvinga sig själv till de vansinnesgrejer man gör ibland, och skratta åt eländet sedan när det är över.

Då kommer problematiken, hur kul är det egentligen att göra själv?

Nej, jag kan inte sova, jag gillar det inte riktigt, men paniken som kan infinna sig ibland när det är snart man skall upp, den finns som inte. Dels beror det nog på det faktum att jag faktiskt inte skall upp ännu. Inte heller tvivlar jag på att jag löser det. Dels är det nog så att jag har sovmorgon.

Jag har träningsvärk, det är jag nästan lite stolt över. I axlarna, för första gången sedan Finland var Svenskt. Ipressive!

The Boxer är givetvis en tilltalande låttitel. Av självklara anledningar. Samtidigt är det ett stycke geni, blandat med två bitar fantastiskt och, i mitt fall, även tillsatt en hel del nostalgi. Jag råkar älska nostalgi. Tänk förresten hur mycket jag gillar att tänka på gamla utmaningar. Livet är galet. The Boxer skall bli min nästa låt.

Boom! Shake the room!

Vad skall man göra när det inte finns sömn? Försöka eller göra något annat som är roligare än att titta upp i taket. Eller leva med att kroppen somnar av sig själv om den verkligen måste.

Nu är jag hungrig också.