det är mörkt, omgivningen lyses endast upp av den lilla skärmen från telefonen och det enda som hörs är kattens spinnande. Eller snarkande om man så vill. Jag kan inte sova och kan för mitt liv inte komma på varför. Vilket för dagen är mitt enda frågetecken. För jag hade inte något när jag gick och la mig. Så klart är det så att; perfekt blir det väl kanske inte, och att använda Morgan Freemans kommentar "Vi kunde lika gärna tjärat taket på vårt eget hus och med en öl i handen tittat på solnedgången, utan ett bekymmer i livet" från filmen "Nykeln till frihet" i en scen där de tjärat tak på det fängelse som berövar dem deras frihet, att använda den kommentaren, det hade varit fel. För söker man problem så blir man snart nog varse att de finns i drivor runt om en. Lite här, lite där.
Men om man för dagen tycker att de inte finns. Då borde de följdaktligen inte hålla en vaken?
Vad som annars är kul med problem är att de kan lösas. Det är det som skiljer dem från tankar. Tankar måste man, och det är mig vi pratar om, så säger jag fel, så är det för att det är rätt i min värld, först få någon rätsida på, sedan komma fram till vad i tanken som gnager en som faktiskt är ett problem. När det finns ett problem kan man lösa dem. När det är en tanke så kan den ibland vara ogreppbar.
Jag tänker mest på att, som Petter rappade, -det går bra nu. Då ställer jag mig frågan om positiva tankar håller en vaken. Nej det går jag inte med på.
Jag gillar att bära saker. Jag är bra på det. Men hur jag än försöker så kan jag inte fixa att bära en, observera att en som i singularis är viktigt, påse hem från affären. Man får ont i ryggen, påsen slår mest mot benen, för man växlar ju hand precis hela tiden också, och man funderar på varför man inte tog med sig en tom påse och fylde den med grus, lite som en motvikt. Är det så att man behöver motvikter i livet med, på samma sätt som man behöver saker som väger upp negativa saker. För visst är inte det samma sak? Motvikter väger inte upp, de tynger ner så det blir jämnvikt.
Jag går gärna rakt. Är det därför jag hellre fyller två påsar med dynga, spatserar omkring som om tyngden var det enda problemet och inte problemet som sådant som faktiskt är det som framkallar tyngden, för bära kan jag, och försöker vänja mig vid det. Ibland ställer jag ned båda samtidigt, vilar mig och lådsas som om livet är sådär underbart som det faktiskt är när man tittar efter. Sedan är det på't igen.
Men, hur mycket orkar man? Hur mycket ryms? När går handtagen av? Men just nu undrar jag mest; om jag inte tycker att jag har problem, står jag fortfarande där med två tunga påsar i händerna?
