Ett farväl

Ibland smärtar det mer än andra gånger att få rätt. Att mina ord: "jag kommer sakna dig nästa vecka" skulle vara så sanna, det trodde jag aldrig. Problemet är att jag inte bara kommer sakna dig denna veckan, jag tror att jag kommer sakna dig varje dag av resten av det som är mitt liv.

Från och med idag finns du inte mer. Det är nu alla ord som man borde säga till personer man tycker om börjar bubbla i mig, alla fraser som faktiskt betyder något skulle kommit fram till dig. Du var så mycket mer än en kollega för mig.

Vi skapade en egen jargong vi två, med egna ord, tagna från andra. Jag vill bara ringa dig och sedvanligt säga att vi chokade hela dagen idag, att det gick så bra, så fy fan. Ja, du vet med den där betoningen på orden som vi använde till allt. Jag försökte använda det idag, men det var ingen annan som förstod. En dag som med dig hade inneburit lika mycket träningsvärk i magen, av skratt, som i resten av kroppen av hårt arbete och torra ögon av "skratta så man gråter"-tårar åt något helt ologiskt skämt om något irrelevant. Det byttes ut mot en helt annan magont, och tårar, ja, sådana kom det också, men liksom inte av den anledning jag ville.

Vi var lika ofta oense som vi var eniga om saker, du hade uppfattat det på ett sätt, jag på ett helt annat, men vi hittade alltid den gyllene medelvägen. Vi hade båda lika mycket rätt, eller om du så vill, lika mycket fel. Men vi lyckades alltid, och vi hade alltid roligt när vi gjorde det. Du hade alltid ett råd att ge, dömde aldrig. Du delade med dig av erfarenhet, du lyssnade och fattade alltid när det var på skoj och när det var allvar.

Jag måste säga, det är en klen tröst att tänkte tillbaka på våra sista ord till varandra, att de var det närmsta man kan komma ett adjö, när adjö inte finns på kartan. Men det är i alla fall en klen tröst.

Du stapplade in i mitt liv en tidig morgontimma, det måste varit 2006, med orden "är det bara jag som dricker kaffe på det här stället". Det var aldrig meningen att du skulle stappla ut.

Du finns inte mer, det kommer jag aldrig riktigt acceptera.

Mina ord strömmar inte fram som jag vill, jag kan som inte komma på orden som beskriver dig, och allt du var så bra på. Men är det kanske inte just det? Du var sådär bra, helt utan att behöva ha superlativ som beskriver din personlighet.

Tack Roger! Jag är överlycklig att jag fick äran att träffa, och lära känna dig.