sov gott

Jag gillar att det är natt, jag gillar det tysta som det innebär. När enstaka ljud blir vackra, egna och inte bara väsen. När sommarnatten påminner en om att det nog fortfarande är just sommar. Avsaknaden av personer på åkturen hem. För det är ändå något vackert med att rulla fram längs cykelbanorna i en, näst intill, öde stad. Ljudet av grus som ens enda sällskap har man samtidigt valt att överrösta med musik vald av någon annan på en radiostation.

Friskt och fridfullt. Till den grad att det är svårt att ta in. Samtidigt är min tid på dygnet, den tid när jag trivs som bäst, den är ändå ett avslut. Ett -hej då till en dag som varit. Ett avstamp mot en ny dag med nya möjligheter och det enda man måste göra är att sluta sina ögon, vandra runt lite i drömmarnas stad och återvända.

Är det därför jag inte lägger mig?

Hatar jag avslut till den milda grad att det indirekt påverkar min dygnsrytm?

Eller är det så enkelt att natten saknar måsten? När tid för reflektion faktiskt finns och nät den ack så snabba visaren på klockan faktiskt verkar sakta ner lite. Lite som att ge en chansen att komma ikapp. Som en hjälpande hand mot stressen som ständigt hugger efter ens akilleshäl.

Klockan visar 04.00, de röda siffrorna har bestämt det. Vet ni? Jag bryr mig inte. Det måste man inte, om man inte vill.

Just nu är det lite för enkelt, så att det nästan är tråkigt. Ändå sover jag inte. Är det för att jag funderar varför som jag inte blir det, eller är det tvärt om? Jag skriver sällan jag vet.

För att jag inte bryr mig.