Jag önskar godnatt, för idag.

När man har en kanal som aldrig tar paus för reklam, då kan man skratta sig lycklig åt det faktum att man kan pausa. Speciellt när man ser kanadensisk skräck.

Tänka sig vad tiden går sakta när man väntar på att den skall gå. Sedan är klockan hux flux en herrans massa. Trick or treat är inte en film man bör se om man vill se en bra film. Whisky har jag hört är en bra förkylningsmedicin. Vatten är en barnlek att svepa om man jämför med öl. Men är barnlekar ens enklare, har de ens regler? Regler gör det lätt eller?

Efter en lång dag i solen borde jag vara tröttare än vanligt.

Imorgon skall jag gå på Salem, men faktum är att jag inte är trött alls. Inte mer än i huvudet. Det händer bara när man använder det.

Är det här ett hemlighetsfullt meddelande om att man skall vara mer som CK?

Hittar man bilder på sin telefon tagna mitt i natten, läses: 03.38 en lördag, så brukar de vara roliga, om man ens ser vad det står på dem. Och kul var det, men jag minns inte vad vi skulle med bilden till. Eftersom jag bara har bilder på mig här så kan jag inte visa den, CK är med, och han vill jag inte visa upp.

Efter att ha varit en av de få saker som jag inte åt som barn så är ärtsoppa idag en av de få saker jag kan ha cravings efter. Så jag köpte det.

Magnus Betnér får en att skratta, thats a fact. Det finns inte massa fakta i livet.

Nu har jag retat upp mig själv, jag är nog den enda som kan det. Nästan. Jag vet vad jag skall säga.

Smile

J tog bilder på en fest, en fest som var speciell, mest för att jag var den enda med vatten i glaset. Jag visade Barney Stinson-manér och lämnade folket vid krogkön. Såhär glad var jag åt det, redan innan beslutet att inte gå ut. Fatta hur glad jag var dagen efter då. Ibland skräller jag till.

Hör jag ett Bäst?

Som andra sa.

Det är något med mig och metaforer. Det är något med mig och citat. Ordspråk och talesätt går också bra.

Är det inte något fint när någon sagt något som fastnar så mycket att det passar i svar i de flesta sammanhang? Är det inte vackert när något kan beskrivas med helt andra saker än de som man verkligen menar, men ändå förklara allt? Är det inte fint när man kan plocka fram andra människors insikter och placera dem så att alla förstår hur det är precis nu?

Någon gång skall jag lära mig mitt eget språk och uttala mina egna ord. Tills dess skulle jag kunna vara tyst, men det vet jag inte hur man är.

"I'm starting with the man in the mirror" sjöng ett geni en gång.

1.52.14

1.52.14. är tiden som jag kan stoltsera med. Stolt, nej, det kan jag inte säga att jag är, men jag kan ärligt talat säga att jag är nöjd. När jag med nummerlapp 21850 gick i mål stannade tiden alltså på 1.52.14. det tål att upprepas, faktiskt. Varför?

Jo, för när löpare 17555 sprang in i mål förra året så stannade klockan på exakt samma tid. 1.52.14. Det som är roligt, som fick mig att skratta lite, det är att skillnaden mellan mig i år och löparen från förra året med 17555 på bröstet var färgen, svart vs. gult, tights vs. shorts, andra skor, musik i öronen vs. utan musik i öronen. En helt ok träningsdos vs. snudd på ingen alls. Inte heller att förglömma, vikten.

Vad som också skiljde var ganska exakt 371 dagar i ålder. För 21850 och 17555 är exakt samma person, båda är jag. 1.52.14 är alltså EXAKT samma som förra året. Det är nästan lite roligt.

Så var det, och är.

Gult skall det vara.

När jag fick chansen att springa Göteborgsvarvet så kunde jag inte stoppa mig själv. Jag visste visserligen att jag skulle ångra mig när jag stod vid starten om jag inte sprang, men när det dyker upp en chans som denna så vet jag att ingen bortförklaring i världen hade hjälpt på mig i efterhand om jag inte sprungit. Det är som inget man pratar bort. Vem vill som inte tvinga kropp-aset runt den där jävla banan och lyckligt stappla i mål?

Jag gillart.

När jag springer, eller tar ut mig i största allmänhet så tänker jag inte så mycket. Det enda som rör sig i min hjärna då är att klara nästa grej, och nästa, och nästa, o.s.v. Visserligen lurar hjärnan mig en hel del. Passerar jag km4-skylten så är det samma sak som att "snart vara vid km5". Så när jag är vid Km5 så är jag bara där hjärnan var för en kilometer sedan. När jag passerade andra bron så säger hjärnan att det bara är transportsträcka till mål nu. Det är en ren lögn. Min hjärna ljuger för mig.

Men jag måste erkänna att det är bra mycket skönare att ha det problemet än att tänka som jag gör annars. När huvudet känner sig som en sådan där "lottodragnings-maskin" där alla bollarna symboliserar tankar. De bara snurrar runt, runt för att göra det så slumpartat som möjligt. Bollarna kan man se, men ändå inte har någon aning om vilken som kommer härnäst. Inte för att det spelar roll om man vet vilken som kommer härnäst. Man har ändå tappat bort sin lottokupong. Typiskt.

Man kan bli snurrig för mindre.

Min gitarr låter inte lika illa när jag spelar på den längre, strängarna börjar lyda mig och det blir roligare och roligare. Det är bara att ge sig fan på det. Eller så skiter man i det. Det är som en berg- och dalbana.

För att återkoppla till Göteborgsvarvet en sista gång för idag och kanske en sista gång för iår så skall jag nämna att det som gör pricken över i:et, grädden på moset, ja, kalla det vad man vill är detta:

Det är inte 3de gången gillt, det är inte heller så att jag känner att jag samlar på dem. Jag slänger mig med ett talesätt även denna gången. Two is a company, 3 is a crowd. And what a lovely crowd it is! För att bara vara bilder på en skans, en båt och en kran.

Nu städar jag lite, om jag vill och orkar. Jag har en dålig magkänsla.

Liten summering.

Så stod jag där ändå. Skorna var oknutna fram till ett par minuter innan start. Självklart ganska långt bak i startgruppen och med radio i öronen. Färgen på tröjan var, efter att ha använt färgerna grönt och svart, för året gul och solen hade kommit på besök.

Just solens besök var det många som inte gillade alls.

Med påhejande mamma, mammas kusin samt dennes dotter gav jag mig iväg med nummer 21850 på bröstet. Var jag redo? Var det så att min icke-existerande träning skulle märkas? Kände jag kravet på mig? Skulle mina skor, som jag nästan glömde knyta, vara bra? Dessa hade jag bara gått in genom att använda på jobbet.

Ja, Ja, Ja, Ja. Typ.

Pang sa det visst när pistolen small av och skickade iväg startgrupp 5 för 31a upplagan av Göteborgsvarvet. Med Kenneth Andersson, ja han med "skjuta-med-pistoler-från-höften-målgesten", framför mig ökade jag stegtakten och passerade starten med en positiv känsla i kroppen. Den blåa linjen skulle bara följas, och snabbt skulle det gå!

Den första biten i slottsskogen gick alldeles utmärkt, förra årets till synes eviga väntan på km2-skylten fanns inte alls och säldammsbacken kändes som en barnlek. Vägen fram till Älvsborgsbron gick mycket smärtfritt och kroppen kändes bra, solen var mest skön! Kilometerskyltarna passerades en efter en och norra älvstranden väntade.

Jag råkar hata norra älvstranden. Den är inte bara tråkig, nej man kan inte titta på byggnader under Göteborgsvarvet och tycka det är roligt, den är dessutom ett vansinnigt mentalt hinder att passera. Man springer tvärgata upp och tvärgata ner, det är helt motsatsen till fågelvägen. Hatade jag det? Ja, det kan jag nog säga. Det var även här som de få träningarna gjorde att kroppen sa nej. Det var här hjärnan började längta till målet på riktigt. När sedan Göta Älvbron dök upp hoppade jag nästan av glädje, om benen kunnat hoppa menar jag.

Göta Älvbron dök upp, 2/3 av varvet är också avklarade efter detta. Avenyn väntade och dödsångesten med den. Höfterna ville inte. De hade ingen som helst smärtgräns och sinkade mig galet mycket. När man möter folk på väg ner från Poseidon så längtar man till att man får vara en av dem, på väg ner inser man att det är långt från Poseidon till Valand. Det skall jag minnas vid en blöt utekväll.

Sista biten från Valand till Mål är galet. Det är tråkigt, smärtsamt, längre än man vill och man vill stanna varenda steg. På hejar-ropen som "kom igen", "snart i mål", "kämpa in i det sista" vill man bara svara -"spring själv din lata jävel!" Att jag var nära målet gjorde bara att hjärnan sa "stanna, du är typ framme". Nu råkar jag kanske inte vara så mycket av en vinnarskalle, men jag kan stoltsera med en vilja som man kan dela itu och sälja, och fortfarande ha kvar i överflöd. Det tackar jag för idag, var fick jag den ifrån?

Efter den sista drickastationen precis innan Linneplatsen väntade jag med fruktan på sista biten. Den från km 20-skylten och fram till mål.

Jag sammanfattar det genom att säga: Frank - Sista km: 2-1

30 personer spurtade jag säkert om från krönet till målgången. Benen kändes som om de satt fast i kroppen med rostiga häftkämmor men det var som vanligt. Alla steg blev genom det sista steget över linjen värda. Att stanna och veta att det är minst 365 dagar kvar till nästa lopp ger en ett lyckorus. En glädje som inte kan beskrivas utan endast delas med personer som går i mål samtidigt, i tystnad. Fattar du? Nej, inte jag heller.

Väl hemma kände jag det igen. Det där jag citerade en gång. Att det roliga med männiksokroppen är att den inte har något smärtminne. Där på min lilla toalett tänkte jag tillbaka på hela loppet och minnena var som vanligt rosa-skimrande. Det var vackert.

1.52.14. Det får man vara nöjd med, det måste man. Har man inte tränat alls så är det helt ok. Det blev vackrare i vitrinskåpet och jag slog VDn med mer än en minut.

Nu måste jag sova. Drömma något sött och minnas tillbaka. Jag vet vad jag skall drömma om, full koll på det faktiskt.

Dra?

Sticka all the way.

När Göteborgsvarvet tar död på kroppen så får man på enklaste sätt syssla med annat? Visst?
Knitting, Peach-style!

Fattar du lyriken eller?

Yes!

Jag sammanfattar inte nu, men jag klarade det såklart. Jag svimmade inte av värmen, jag hade för mycket krämpor i kroppen för att kunna känna efter, var det ens varmt?

Jag kan inte riktigt gå idag, det är en nackdel som jag gärna lever med.

Jag har fullbordat mitt tredje varv och är nöjd. Sammanfattning kommer senare.

2,1 mil

Imorgon är det 22 maj, den 22a maj är lika med 21 långa kilometer på asfalt genom Göteborg. Det så kallade Göteborgsvarvet står för dörren.

Jag kunde komma på 100 olika förklaringar bara för någon månad sedan om varför jag inte skulle springa det. Hur jobbigt det är, hur segt det är att träna, hur kul det skulle bli att kolla på det och andra div. bra och dåliga anledningar till att jag inte skulle stå där imorgon med nummerlapp på magen. MEN, och det finns ett MEN, när det faktiskt dök upp en chans att springa det, dessutom gratis, så räckte det med en snabb blick i mitt vitrinskåp. Där ligger sedan tidigare medaljer från loppet från 2008 och 2009. Känner jag mig själv rätt så kommer jag springa igen och igen och igen och... ja, igen. Skulle jag då stå där en dag med ett 10-tal medaljer och sakna en från 2010, då skulle jag gräma mig jämt, och kanske till och med hoppa över massa lopp, bara för att jag ändå inte får alla i rad. Jag hörde William Wallaces tal från Braveheart i bakhuvudet och tänkte att 21 km klarar jag alltid. Så jag kör!

Jag har ingen motivation dock, inte heller är jag pigg, jag är till och med lite förkyld. Inte ens den numera klassiska vandringen från linnéplatsen till nummerlapps-uthämtningen som innefattar att gå mellan km 20 till mål fick mig taggad, men jag bestämde mig iaf att den kilometern inte skulle vinna mot mig, för i skrivande stund står det 1-1 mellan mig och den.

Förra året vann jag, första året vann den. Ändå fick jag bättre tid första året, men ändå.

Jag gillar att göra saker otränad, har jag nämnt det?

Jag har fått ett par skor, ett par shorts och en tröja att springa i, de är väl inte de jag skulle välja själv, men får man saker så tackar man och tar emot. Det gamla uttrycket gratis är gott stämmer.

Jag är med i Team Pipistrello, vad det innebär tar jag en annan dag. Nu skall jag vara onyttig och sedan tvätta. Får man dricka en öl idag, eller, en öl till?

mer Frank?

En gång skrev jag något inlägg och nämnde Linus på linjen, jag minns inte vad jag skrev, jag vet dock att det var mitt i natten mellan en lördag och en söndag och att dagen efter var min första träningslöprunda inför mitt första GBG-varv. Jag minns innebörden och jag tror att det är dags igen. Men den som lever får se, jag klarade mig bra första gången, visst. Senast tog jag bort det.

Jag lyssnar på radio ibland, rätt ofta, och hör på reklamen från Jensens Böfhus. De säger något om om en välsmakande Frank-biff. Jag har alltid undrat vad det är. Säger man dessutom dagens kod-ord får man bröd eller vad det nu var helt gratis. Men det är väl Frank-biffen man är där för? Den måste vara galet god?

Men nu är jag, efter lite googlande, inne på att det kanske heter Flank-biff. I hope not!

Jag har ingen bild som jag tycker passar, jag låter det vara. Tjao

barn

Nu är det sommar, barnen är ute och leker. Värmer det inte lite extra i hjärtat när man kommer ut på gården och ungarna kommer framspringande till en och hoppar upp i famnen på en? Ungar har så mycket att berätta, och jag har all tid i världen att lyssna, win - win!

Fortsatt beundran av mitt namn.

Det är inte så att min övertygelse om att jag är bäst kommer från tomma intet. Se en annan herr Frank som har någon liknande tanke i huvudet, eller. Hade.

Sedan finns det ett gatukök vid centralen som heter Franks, gissa vilken slogan de har? Jo, Simply the best.

Det är i namnet det sitter.